Whiplash är regisserad av Damien Chazelle och i huvudrollerna får vi se bland annat Miles Teller, J.K. Simmons, Paul Reiser, Melissa Benoist och Austin Stowell. Filmen är 107 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2014. Se trailern här.
Handling
"Andrew är en ambitiös ung jazztrummis, med siktet inställt på att nå toppen på den musikhögskola han studerar. Märkt av sin fars misslyckade författarskap strävar Andrew dag och natt för att bli en av de stora. Terence Fletcher leder skolans främsta jazzesemble, och är lärare lika känd för sina pedagogiska talanger som för hans skräckinjagande metoder. Fletcher upptäcker Andrew och tar den aspirerande trummisen under sina vingar, och förändrar samtidigt den unge mannens liv för alltid. Andrews jakt för att uppnå perfektion utvecklas snart till en besatthet, då hans hänsynslösa lärare fortsätter att pressa honom till randen av hans förmåga - och hans förstånd."
Recension
Efter allt som jag har hört om Whiplash förväntade jag mig ett mästerverk, men jag är mycket besviken. Jag kan inte direkt påstå att den är bedrövlig, men den är inte i närheten så bra som dess rykte påstår.
Andrew vill bli en av de stora trummisarna.
Jag ser filmens potential och förstår att den ämnar vara djup och psykologiskt intressant, men det räcker inte för mig. Whiplash saknar själ och känsla både när det kommer till handlingen och karaktärerna, och jag finner kort och gott ingen underhållning i det som sker.
Läraren Fletcher nöjer sig endast med perfektion.
Whiplash är den enda filmen jag sett som lyckas stressa mig trots att den är utdragen och långsam. Fast inte mycket händer känns filmen påskyndad. Därtill är de många, långa trumsolona och framförandena intresseväckande från början, men till slut blir det bara enformigt.
Efter mycket "om" och "men" vågar Andrew bjuda ut sin förälskelse.
Filmen är dock inte enbart pest och pina: det går inte att neka skådespelarnas excellens. Både Miles Teller (Fantastic Four) och J.K. Simmons (Spider-Man) presterar riktigt starkt och gör att filmen ändå lyckas behålla en gnutta av min fascination.
Jazzesemblem har det tufft på sina lektioner.
Avslutningsvis kan jag inte påstå att Whiplash är det mästerverk som jag var ute efter, men den har några aspekter som höll kvar mitt intresse. Tempot och det svaga konceptet drar ned filmen, men skådespelarna och de psykologiska aspekterna rycker upp den ur avgrunden.
