Serie: Fristående.
Längd: 221 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
"Elsa har flyttat och börjar årskurs åtta i en ny skola. Första helgen går hon på en fest, fast hon inte får för sina föräldrar. På festen drar en kille iväg med Elsa till ett sovrum. Chockad stänger hon av under övergreppet och efteråt bestämmer hon sig: det här har inte hänt."
Jag tyckte verkligen om De kommer ändå inte tro mig, som är en välskriven och gripande roman om sexuella övergrepp, psykisk ohälsa och ätstörningar. Boken har en förvånansvärd trovärdighet och är nästintill skrämmande i sin tankeväckande skildring. Som läsare berördes jag, och när sista sidan var läst ville jag ha mer.
Det tog ett tag att fastna för De kommer ändå inte tro mig, men när handlingen väl kommit igång var det svårt att släppa taget. Språket flyter på väldigt fint och det var med en blandad känsla av fascination och fruktan som jag uppslukades av Nissens ord. Trots att jag inte har upplevt det som Elsa varit med om, kunde jag relatera till henne på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Hennes tankar och känslor blev på något sätt mina tankar och känslor, och fast jag emellanåt ville ruska om henne i frustration så förstod jag varför hon agerade som hon gjorde.
Det finns bara några saker som jag hade velat ändra med De kommer ändå inte tro mig, men dessa kan knappast kallas klagomål – snarare förbättringspotential. För det första hade jag velat ta del av mötet med kuratorn, istället för att bara få det återberättat lite kort i efterhand. Sen tror jag att boken hade behövt vara längre: gärna femtio sidor till. Slutet kändes lite abrupt och jag hade velat veta vad som hände efteråt och hur föräldrarna reagerade på det hela.
Som helhet är De kommer ändå inte tro mig en riktigt bra roman. Språket är vackert, karaktärerna lätta att relatera till och vänrelationen underbart värmande. De kommer ändå inte tro mig berörde mig, och borde läsas av alla unga vuxna.
