Förvånansvärt bra. Det är den spontana känslan efter att ha sett Jönssonligan kommer tillbaka. Nej, den konkurrerar inte med de gamla klassikerna – de är klassiker av en anledning – men det här är en värdig modern uppföljare. Filmen lyckas fånga mycket av originalens charm: musiken, klippningarna, karaktärernas manér och utseenden. Det märks att den vill hedra sina föregångare, med klassiska repliker och igenkännbara inslag, samtidigt som den ändå försöker stå på egna ben.
Robert Gustafsson är klockren som Sickan. Det är svårt att föreställa sig någon annan än honom som tar över efter Gösta Ekman. Han har verkligen fångat kroppsspråket och de små nyanserna i rollen. Även Johan Rabaeus som Wall-Enberg känns helt rätt – en casting som sitter som en smäck. Däremot är inte alla skådespelarval lika träffsäkra. Skådespelarna bakom Harry och Doris? Helt okej, men de sticker inte ut. Polisrollerna? Svaga överlag. Och att stoppa in kändisar som David Batra och Benjamin Ingrosso i småroller mest för att ha dem där känns överflödigt.
Filmen är också något tam. Trevlig att titta på, absolut, men det där riktigt vassa saknas. Kuppen i sig engagerar inte särskilt mycket, humorn klickar inte helt, och det är något som känns… ofullständigt. Som om den nästan är där, men ändå inte.
En nostalgisk men smått uddlös comeback för ligan, helt enkelt. Men trots brister är det en underhållande och småmysig film som bär på mycket kärlek till franchisen. Värd att se!