I♥Fantasy

Fakta:

The Maze Runner är en film regisserad av Wes Ball. I huvudrollerna får vi se bland annat Dylan O'Brien, Aml Ameen, Ki Hong Lee, Thomas Brodie-Sangster, Kaya Scodelario, Will Poulter och Black Cooper. Filmen är 113 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpps 19 januari 2015 av 20th Century Fox. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av James Dashner. Du kan läsa min recension av bioupplevelsen här.

Handling:

"Thomas vaknar upp i ett litet samhälle av pojkar, helt utan minne, och får reda på att de är inlåsta i en labyrint. Han tvingas att utvecklas till en Springare för att kunna hitta en väg ut ur den dödliga labyrinten, hämnas på Skaparna som har satt dem där och slutligen finna sitt hem i en postapokalyptisk värld som inte är vad han väntat sig."

Recension:

Jag såg The Maze Runner på bio och skrev en recension av min bioupplevelse. I den recensionen jämförde jag filmen mycket med boken och därför tycker jag att det är rätt onödigt att göra det igen nu. Kort och gott är boken bättre och filmen skiljer sig mycket från den. I denna recension kommer jag att fokusera på andra saker.

Gläntingarna försöker hitta en väg ut ur labyrinten.

Konceptet är fantastiskt. Idén att vakna upp i en labyrint utan något minne av sitt liv är både skrämmande och märkligt fängslande. Filmen slösar inte bort någon tid utan kommer in i handlingen snabbt. Vi introduceras för Gläntan och dess invånare, och trots att filmen inte förklarar alla begrepp och uttryck så är det inte svårt att förstå vad som försegår.

Labyrinten är indelad i åtta sektioner.

Filmen har en hel del imponerande effekter och animeringar. The Maze Runner är välgjord och det syns att skaparna varit noggrana med att forma Klagarna, labyrinten och de andra sci-fi-detaljerna. De lyckas få fram den mystiska känslan och som tittare undrar man hela tiden vad som försegår och varför.

Thomas och Minho letar desperat efter en utgång.

Skådespelartalangerna varierar. Mina favoriter är Thomas Brodie-Sangster (Game of Thrones, Nanny McPhee) och Will Poulter (The Voyager of Dawn Treader), men många av de andra känns tillgjorda och oäkta, vilket speglas tillbaka på karaktärerna och den allmänna känslan på filmen. Ett exempel är Kaya Scodelario i rollen som Teresa, som känns uttryckslös och tråkig.

I labyrintens mörker gömmer sig Klagarna.

Filmen är ofta spännande och kraftfull men alla de scenerna utspelar sig ute i labyrinten. I Gläntan är allting rätt stillsamt och det kan ibland bli lite småtråkigt i mellanåt. Som tittare såg jag fram emot actionen utanför portarna, istället för de smått monotona samtalen mellan karaktärerna.

När saker och ting börjar att förändras grips Gläntingarna av panik.

Allt som allt är The Maze Runner bra. Det är en välgjord och påkostad film, med ett fascinerande och mystiskt koncept. Idén är fantastisk, och trots att utförandet faller lite platt så fungerar det bra. Skådespelarprestationerna är inte särskilt minnesvärda, utan det som bär upp filmen är effekterna, science fiction-ingredienserna och den ständiga undran. Jag ser mycket fram emot fortsättningen, The Scorch Trials, och hoppas på att den är minst lika bra.

+ Koncept, välgjord, spännande
- Skiljer sig mycket från boken, stundtals stillsam

Idag kom ett paket från Bonnier Carlsen som innehöll en bok; Järnprovet (org. The Iron Trial) av Holly Black och Cassandra Clare. Det är den första delen i en ny serie kallad Magisterium.

Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa boken. Cassandra Clare är ju författaren till den otroliga The Mortal Instruments-serien, och även om jag inte läst någonting av Holly Black så vet jag att hennes böcker är populära, så det ska bli kul att läsa en bok de skrivit tillsammans! Boken kommer att få fyra stycken efterföljare och har fått betyget 3,87 på Goodreads. STORT tack till Bonnier Carlsen; jag hoppas på en underhållande läsning.

Fakta:

Margin Call är en film regisserad av J. C. Chandor, med Kevin Spacey, Paul Bettany, Jeremy Irons, Zachary Quinto, Penn Badgley, Simon Baker, Mary McDonnell, Demi Moore och Stanley Tucci i huvudrollerna. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2011.

Handling:

"Finansanalytikern Peter Sullivan kommer över information som pekar på att företaget riskerar att gå omkull. Det blir startpunkten för en berg-och-dalbanefärd med sanna finansiella och moraliska beslut som leder till att alla inblandade snart står på randen till en katastrof."

Recension:

Jag har i allmänhet rätt svårt för Wall Street-filmer så jag blev inte förvånad när Margin Call inte blev en ny favorit. Jag är sjukt ointresserad av filmens koncept så jag fastnade inte för handlingen. Jag tror att man behöver vara rätt insatt eller allmänt intresserad av ekonomi för att hänga med ordentligt och uppskatta filmen, och jag är varken insatt eller intresserad. Resultatet blev att Margin Call framstod som ytterst långsam, händelselös och tråkig.

Avdelningschefen på företaget försöker att uppmuntra arbetarna som inte fått sparken.

Filmens starkaste sida är det proffsiga startfältet med skådespelare. Vi får se ansikten så som Spacey (House of Cards), Bettany (Da-Vinci Koden), Irons (Eragon), Quinto (Heroes), Badgley (Gossip Girl), Baker (The Mentalist), McDonnell (Battlestar Galactica), Moore (Ghost) och Tucci (The Hunger Games) och de är allesammans otroligt begåvade. Dock räcker det inte till med att endast ha begåvade skådespelare som fördel när filmen är så pass tråkig som det är.

Styrelsen sammankallas till ett akut möte.

Allt som allt är Margin Call ingen film för mig. Kanske är det just för att jag har noll intresse för ekonomi, men det kan även bero på att filmen är otroligt långsam. Är du utbildad ekonom eller på annat sätt insatt i ekonomivärlden så rekommenderar jag filmen starkt, men annars råder jag dig att hitta någon annan.

+ Bra skådespelare
- Tråkig, långsam, ointressant

Idag kom ett paket från Norstedts bokförlag. Det innehöll en bok jag är riktigt taggad över att få läsa, nämligen Rött uppror av Pierce Brown.

På engelska heter boken Red Rising och boken har fått betyget 4,17 på Goodreads. Den vann också Goodreads Choice Awards 2014. Har jag nämnt att jag är riktigt taggad?

Det är en dystopi där Jorden är döende och människor måste leva på Mars.

Handling: "Darrow är Röd, en ung gruvarbetare i en underjordisk koloni på Mars. Hans uppgift är att borra efter helium-3 som är avgörande för att göra planetens yta beboelig för människor. Darrow och de andra vet att de är mänsklighetens sista hopp. Tills han upptäcker att de lever i en lögn. Mars yta är både beboelig och bebodd. där lever människorna i en strikt hierark, de Gyllene styr och frodas i lyx och överflöd. När Darrow förstår att de Röda är förslavade startas ett Rött uppror. Tillsammans med en grupp rebeller lyckas Darrow både byta identitet och utseende och bli en Gyllene - med målet att infiltrera Akademin där de kommande ledarna utbildas, för att försöka förstöra systemet inifrån."

Det är lite just stressigt nu med alla recensionsexemplar som rullat ner i brevlådan, men jag ska försöka ta dem i tur och ordning. Jag ser mycket fram emot att läsa de senaste recexen jag fått; Systras öde, Det oändliga havet, Järnprovet och förstås denna.

Fakta:

Non-Stop är en film regisserad av Jaume Collet-Serra, med Liam Neeson, Julianne Moore, Scot McNairy, Michelle Dockery, Nate Parker, Corey Stoll, Lupita Nyong'o och Quinn McColgan i huvudrollerna. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2014.

Handling:

"Bill är en utbränd veteran inom flygvapnet, som betraktar sin tjänst som ett skrivbordsarbete i luften. Men dagens färd blir inte ett rutinuppdrag. Kort efter att planet lyft från New York mot London får Bill flera anonyma sms som kräver att regeringen ska överföra 150 miljoner dollar till ett hemligt bankonto. Om inte, kommer en passagerare att dö var tjugonde minut. Det blir startskottet på en nagelbitande katt- och råttalek, där Bill snart inser att ingen går att lita på och att vem som helst ombord kan vara den skyldige."

Recension:

Non-Stop är utan tvekan en sevärd actionfilm. Den är spännande och får tittaren att gissa samt undra vem, hur och varför. Trots att filmen utspelar sig på samma ställe så blir den aldrig tråkig. Dock har Non-Stop en rejäl nackdel.

Bill försöker, tillsammans med en av flygvärdinnorna, att hitta den skyldige.

Liam Neeson (Taken) och Julianne Moore (Mockingjay part 1) är två av mina favoritskådespelare och båda två passar som gjutet i sina roller. Neeson är ju actionkungen själv, så ingen hade kunnat spela rollen som Bill bättre än honom. Både hans röst och kroppsspråk görs perfekt och han gör att Non-Stop får en väldigt mystisk känsla. Moore är även hon toppen, trots att jag hade hoppats på att hon skulle få en större roll. Jag tycker också att Dockery (Downton Abbey) gör en minnesvärd prestation. Dessa tre skådespelare känns allesammans mogna och världsvana, vilket speglas i deras karaktärer och gör dem mer äkta och trovärdiga.

Jen Summers insisterar på att få sitta vid fönstret.

Filmen är riktigt bra fram till slutet. Jag ogillade klimaxet av många anledningar. Det känns orealistiskt och där jag hade hoppats på en underhållande actionavslutning så fick jag istället en film som bytte spår helt. Det känns som att Non-Stop försökte få en större mening, vilket endast resulterade i att det kändes oäkta och ologiskt. Efter alla villospår hade jag velat ha en storslagen aha-upplevelse, men istället tog filmen en mer politisk inriktning och föll platt. Det fick mig som tittare att ifrågasätta om resten av filmen, och på grund av slutet känns helheten meningslös.

Ett steg i taget kommer Bill närmare att lösa gåtan.

Jag vill också nämna att på grund av det begränsade utrymmet så har Non-Stop ett lite lägre tempo än de flesta actionfilmerna. Allt som allt så uppskattade jag verkligen filmen. Jag älskar skådespelarna - Neeson, Moore och Dockery är guld värda! - och filmen lyckas med sin spänning och mystik. Dock föll slutet platt och kändes väldigt antiklimatiskt, vilket sänker helhetsupplevelsens entusiasm.

+ Spänning, mystik, skådespelare
- Slutet, tempo

Fakta:

The Terminal är en film regisserad av Steven Spielberg, med bland annat Tom Hanks, Stanley Tucci, Catherine Zeta-Jones, Chi McBride, Diego Luna, Zoe Saldana, Kumar Pallana och Barry Shabaka Henley i huvudrollerna. Filmen är 124 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2004.

Handling:

"Viktor Navorski kommer till flygplatsen i JFK och blir ett oskyldigt offer för byrokratiska problem som gör att han varken kan återvända till sitt hemland eller komma in i USA. Väl inne i den nöjesfyllda flygplatsen skaffar Viktor vänner, jobb, en romans och uppfyller till slut Amerikas sanna hjärta."

Recension:

The Terminal är väldigt imponerande. Det är en bra feel-good film, med ett spännande nytt koncept som underhåller tittaren. Filmen är otroligt söt och utstrålar värme. Den är lättsam och kräver inte mycket utav tittaren, men lyckas samtidigt fängsla oss. Idén med att vara fast på en flygplats och tvingas leva där i flera månader är både humoristisk och aningen besvärande.

Viktor tar mod till sig och frågar ut en flygvärdinna.

Tom Hanks (The Green Mile) är exceptionell i huvudrollen. Det är helt ofattbart hur begåvad han är. Han skapar en karaktär som berör och väcker sympati hos tittaren. Tack vare Hanks begåvade kroppsspråk och dialekt blir karaktären realistisk och det tar inte lång tid innan tittaren bryr sig om Viktor. Det är lite Forrest Gump-känsla över honom. Också Stanley Tucci (The Hunger Games) är väldigt duktig och rolig. Catherine Zeta-Jones (Kärlek på menyn) har förstås också stor talang, men hennes karaktär känns överflödig och hade lätt kunnat klippas bort helt från filmen.

På terminalen får Viktor uppleva både kärlek och sorg.

Jag älskade den första timmen av filmen men sedan saktade tempot ner och jag som tittare ville att filmen skulle utvecklas snabbare. The Terminal är aningen utdragen och hade kunnat kortas ner med i alla fall en halvtimme. Men tack vare Hanks och det välskrivna manuset så gillar jag fortfarande filmen och jag kan definitivt tänka mig att se den igen. En bra feel-good helt enkelt.

+ Feel-good, söt, lättsam, skådespelarna, underhållande
- Utdragen, Zeta-Jones överflödig

Fakta:

Ondskans Son (org. Half Bad) är den första delen i trilogin av Sally Green. Boken är 352 sidor lång och släpps av Semic förlag.

Handling:

"Sextonårige Nathans mor var en vit häxa, men hans far är den mäktigaste och mest ondskefulle svarte magikern någonsin. Nathan är varken eller. Omgivningen fruktar den kraft han bär på. Myndigheterna bevakar honom. Han får inte röra sig fritt. De enda ljuspunkterna i Nathans liv är storebror Arran och den förbjudna kärleken Annalise. Nathan satsar allt på att fly. Ensam, utstött och jagad på liv och död tar han sin sista chans för att överleva."

Recension:

Ondskans Son var helt klart över min förväntan. När jag fick boken av Semic bokförlag var jag mycket skeptisk. Jag hade inte hört talas om den tidigare och omslaget var inte direkt lockande. Men nu när jag läst klart Ondskans Son längtar jag redan efter att få läsa mer.

Ondskans Son är en riktigt bra bok, vilket är helt fantastiskt eftersom detta är Sally Greens debut! Hon använder sig av ett unikt språk och fängslar läsaren genom boken. Hennes språk lyckades både fascinera och irritera mig på samma gång. Majoriteten av boken är skriven i första person, d. v. s. i jag-form, vilket jag är väldigt van vid att läsa. Men vissa kapitel är skrivna i andra person, d. v. s. du-form, vilket jag är mer ovan vid. Det var rätt jobbigt och tungt att läsa dessa delar, men samtidigt bidrog det till bokens unika stil.

Bokens koncept är väldigt intressant och jag gillar den konstanta mörka tonen genom boken. Ondskans Son är indelad i sex delar. Personligen är den tredje delen, kallad "det andra vapnet" min favoritdel. Första delen, "tricket", tog ett tag att komma in i, mest på grund av att den är skriven i andra person, men jag gillar att handlingen börjar direkt. Efter den första delen följer en rad återblickar, och trots att jag brukar vara rätt anti tillbakablickar så var det riktigt fascinerande att se hur Nathan hamnade i sin situation.

Boken som helhet är välskriven och spännande. Men den har så klart nackdelar också. Det finns några logiska luckor i konceptet och vissa delar i boken var relativt långsamma. Dessutom är det förvånadsvärt lite magiska ting med i boken trots att konceptet kretsar kring en värld med häxor. Men allt som allt är Ondskans Son en unik och bra bok som jag rekommenderar till dig som söker en mörkare YA-läsning om häxor.

+ Unikt språk, spännande, intressanta karaktärer, mörk, koncept
- Logiska luckor, tempo (ibland)

Fakta:

Deep Blue Sea är en film regisserad av Renny Harlin, med bland annat Thomas Jane, Saffron Burrows, Samuel L. Jackson, Jacqueline McKenzie, Michael Rapaport, LL Cool J och Stellan Skarsgård i huvudrollerna. Filmen är 105 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 1999. Du kan se trailern här.

Handling:

"Några forskare försöker hitta ett botemedel till Alzheimers på en isolerad forskningsanläggning mitt ute i havet. De experimenterar på hajar och försöker få deras hjärnor att producera mer protein. En konsekvens av detta är att hajarna blir smartare och gruppen måste kämpa för sina liv när en trio av intelligenta hajar hittar ett sätt att ta sig in i anläggningen."

Recension:

För att vara en dålig film är Deep Blue Sea riktigt bra. Det finns väldigt få positiva aspekter med filmen, men jag kan ändå inte låta bli att gilla den och förutspå att jag kommer att se den fler gånger.

Den enda som egentligen kan någonting om hajar är Carter Blake.

Animeringarna är under all kritik. Mycket ser otroligt trickat ut. Hajarna är gjorda med dåliga CGI-effekter som får dem att se ut som plastleksaker, och hajarnas offer ser ofta ut som gummidockor. Som "tur" var är de flesta scenerna när man kan se detta snabba, ryckiga eller skakiga, vilket gör att man ändå har relativt svårt att notera den dåliga kvalitén.

Grrr.

Filmen är inte trovärdig. Trots att jag gillar konceptet så finns det ingen chans i världen att det skulle kunna hända i verkligheten. Filmen har otroligt många logiska luckor. Men trots det tycker jag att den var relativt spännande och även om den följde en typisk och klyschig mall så hade den några överraskande moment. Skådespelarna är dessutom helt okej. LL Cool J (NCIS: Los Angeles) står för underhållningen, och vår egen svenska Stellan Skarsgård (Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest) är förstås riktigt bra. De andra skådespelarna gör också okej insatser, men ingenting särskilt minnesvärt.

Det är såklart viktigt att ha med lite nakenhet för att muntra upp stämningen.

Trots att filmen är dålig, med slarviga effekter och en orealistisk handling, så fungerar den riktigt bra som en tillfällig flykt från verkligheten. Söker du en lätt och tanklös actionfilm, och kan bortse från större brister, så har du funnit rätt.

+ Intressant koncept, okej skådespelare, lätt underhållande
- Animeringar, orealistisk, dåligt manus

Fakta:

Välkommen till Familjen (org. The Family Stone) är en film regisserad av Thomas Bezucha. I huvudrollerna får vi se bland annat Diane Keaton, Rachel McAdams, Claire Danes, Dermot Mulroney, Craig T. Nelson, Sarah Jessica Parker, Elizabeth Reaser och Luke Wilson. Filmen är 103 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2005.

Handling:

"Everett har tagit med sig sin flickvän Meredith hem till familjen över julhelgen med planer på att fria till henne. Meredith är dock en inbiten karriärkvinna och smälter ungefär lika bra in i den bohemiska familjen Stone som en elefant i ett porslinhus och alla hennes försök att göra ett gott intryck slutar i smärre katastrofer."

Recension:

Välkommen till Familjen är en enda stor vandrande klyscha. Nästan varenda händelse är otroligt stereotypisk. Det gör filmen väldigt förutsägbar, och till viss del tråkig. Men det är samtidigt en riktigt mysig film.

Everett presenterar sin flickvän för familjen som redan hatar henne.

Skådespelarna är riktigt duktiga. Egentligen är de flesta alldeles för stora för filmen, och de får inte riktigt ta ut svängarna, men det är ändå riktigt kul att få se dem samarbeta. Claire Danes (Homeland), Rachel McAdams (The Notebook) och Sarah Jessica Parkers (Sex and the City) talanger syns bäst, men även Diane Keaton (Morning Glory) och de andra är riktigt duktiga. Dock spelar de allesammans antingen irriterande eller otroligt kränkande karaktärer, vilket gör att man ändå inte uppskattar dem fullt ut.

Tyvärr skrattar inte tittaren lika mycket som karaktärerna.

Välkommen till Familjen är som sagt mysig, men det är inte mycket till komedi. Eftersom majoriten av skämten är väldigt stereotypiska så finns få roliga scener och intresset svalnar efter ett tag. Det mesta har vi sett förr. Skådespelarna är duktiga men deras karaktärer sänker upplevelsen. Allt som allt, en helt okej film. Hade den varit mindre stereotypisk hade jag antagligen gillat den mycket mer.

+ Mysig, bra skådespelare
- Klyschig, förutsägbar, kränkande karaktärer

Fakta:

I den första säsongen av Tyrant, skapad av Gideon Raff, får vi se Adam Rayner, Jennifer Finnigan, Ashraf Barhom, Fares Fares, Moran Atias, Noah Silver, Anne Winters, Salim Dau, Justin Kirk och Alice Krige i huvudrollerna. Serien, med samma producenter som Homeland, är 475 mintuer lång och består av 10 avsnitt. Den släpptes 19 januari 2015 av 20th Century Fox och rekommenderas från 15 år. Du kan se trailern för första avsnittet här.

Handling:

"Bassam Al-Fayeed återvänder till sitt krigshärjade hemland efter självvald exil i USA, men hans och hans amerikanska familjs liv ställs på ända när brodern Jamal tar makten. Samtidigt som en politisk kris kommer allt närmare slits Bassam mellan maktens frestelser och sympatierna för landets frihetskämpar."

Recension:

Jag efterfrågade Tyrant från 20th Century Fox mest för att det är samma producenter som gjort Homeland och jag ville ge serien en chans. Jag tyckte dock att serien lät tråkig och alldeles för politisk, men gissa om jag blev förvånad när jag verkligen drogs in i serien och fastnade! Tyrant visade sig vara riktigt bra och jag ser verkligen fram emot att se den andra säsongen. Fortsätter serien i samma spår har den kapacitet till att bli en ny favoritserie.

Bassam tar med sin ovetande familj till sitt hemland.

Tyrant är väldigt intressant och fängslande. Karaktärerna må verka aningen stereotypiska i början men när man väl lär känna dem mer på djupet förstår man hur komplexa de egentligen är. Jag gillar den mörka tonen serien har och att det finns en konstant spänning och oro över vad som kan ske. Tyrant har några brutala scener som på ett snyggt sätt bidrar till den berörande och otäcka känslan serien har.

Någon som förstår sig på maktspelen är Leila Al-Fayeed.

Skådespelarna är riktigt duktiga. I stjärnglansen står Ashraf Barhom i rollen som Jamal. Han lyckas leva sig in i sin karaktär och gör honom levande och skrämmande. Även Adam Rayner, Jennifer Finnigan, Anne Winters, Raad Rawi och de andra är enormt begåvade. Det är också kul att få se vår svenska Fares Fares i en mindre roll.

Bassam försöker få sin bror att överväga demokrati istället för diktatur.

Manuset är välskrivet och händelserna, stora som små, griper verkligen tag i tittaren. Serien är aningen långsam men det är egentligen det enda negativa jag kommer på. Allt som allt är Tyrant en riktigt bra serie och den första säsongen utgör en mycket lovande start för en förhoppningsvis stark fortsättning. Säsongen slutade med en cliffhanger som får tittaren att vilja se mer direkt. Det märks att det är samma producenter som har gjort Homeland, men personligen tycker jag att Tyrant är mycket bättre. Jag rekommenderar serien till er som söker en fängslande och mörk serie om maktspel.

+ Fängslande, intressant, karaktärer, mörk, skådespelare, manus
- Långsam

Fakta:

Sweet Home Alabama är en film regisserad av Andy Tennant, med bland annat Reese Witherspoon, Patrick Dempsey, Josh Lucas, Candice Bergen, Mary Kay Place och Fred Ward i huvudrollerna. Filmen är 104 minuter lång, spelades in 2002 och rekommenderas från 11 år.

Handling:

"När modedesignaren Melanie Carmichael blir involverad med New Yorks mest älskvärda ungkarl, låter hon bli att berätta att hon fortfarande är gift med hennes high school-förälskelse Jake, som vägrar att skriva under skilsmässopapprena. Men när hon återvänder till Alabama för att lösa allt börjar de gamla känslorna att göra sig påminda."

Recension:

Eftersom jag verkligen gillar skådespelarna som är med i filmen så hade jag hoppats på att Sweet Home Alabama skulle bli en riktigt bra film. Och visst presterar Witherspoon (Water for elephants), Dempsey (Grey's anatomy), Bergen (Miss secret agent), Fanning (Eclipse) och de andra precis så bra som man kan förvänta sig, men det och mysighetsfaktorn är tyvärr det enda positiva med filmen.

Melanie Carmichael har funnit den rätta... men är hon lycklig?

Sweet Home Alabama är otroligt klyschig och förutsägbar. Femton minuter in i filmen visste jag hur den skulle sluta, och det gjorde att allt där i mellan blev väldigt tråkigt. Inte är filmen särskilt underhållande heller, och man fastnar inte för karaktärerna. Detta är en romcom som kan vara mysig att se någon gång, men den blir lätt en i mängden. Sweet Home Alabama bjuder på några starka skådespelarprestationer men faller tyvärr platt.

+ Skådespelare, mysig
- Klyschig, förutsägbar, tråkig, platt

Ginza har ett bra tag haft filmrea och då passade jag på när de sålde filmer för 10 kr styck. Jag köpte hem 13 filmer för det fantastiska priset på 130 kr (plus frakt 29 kr). Ni får ursäkta den dåliga bildkvalitén; det är svårt att ta bra bilder när det är dunkelt ute.

Jag köpte The Other Woman, Man On A Ledge, The Kids Are All Right och Welcome to the Rileys. Alla dessa filmer innehåller många stora stjärnor som bland annat Natalie Portman, Lisa Kudrow, Elizabeth Banks, Sam Wirthington, Julianne Moore, Mark Ruffalo, Josh Hutcherson, Kristen Stewart och James Gandolfini.

Jag skaffade också hem Cracks, Die Welle, Battle Royale, My Name Is Khan och I Love You Phillip Morris. Här får vi se bland annat Eva Green och Jim Carrie.

Och så till sist Wild Target, What to Expect, Stay Cool och Gamer. Här syns Bill Nighy, Emily Blunt, Rupert Grint, Martin Freeman, Jennifer Lopez, Elizabeth Banks, Anna Kendrick, Cameron Diaz, Hilary Duff, Sean Astin, Josh Holloway, Winona Ryder och Gerald Butler i bild.

Så det var de 13 filmerna jag köpte från Ginza. Jag hoppas verkligen att de håller en hög kvalité för just nu är jag väldigt trött på dåliga filmer.

Fakta:

I den första säsongen av Gilmore Girls får vi se Lauren Graham, Alexis Bledel, Keiko Agena, Scott Patterson, Yanic Truesdale, Kelly Bishop, Edward Herrmann, Melissa McCarthy, Liza Weil, Jared Padalecki och Chad Michael Murray i huvudrollerna. Säsongen är 873 mintuer lång, består av 21 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2000.

Handling:

"Kvicktänkta Lorelai är föreståendare för värdshuset Independence Inn, men är i första hand mamma och bästa vän till 16-åriga Rory. Även om mor och dotter står varandra mycket nära är det en svår balansgång för Lorelai att veta hur mycket kompis och hur mycket mamma hon ska vara åt Rory. Dessutom är hennes välbärgade föräldrar efter en tid utan kontakt plötsligt tillbaka i hennes liv. Men det är både på gott och ont, för det som en gång skilde dem åt finns fortfarande kvar."

Recension:

Den första säsongen av Gilmore Girls är bra, men inte mycket mer. Serien är charmig och väldigt mysig, men samtidigt väldigt långsam och rätt händelselös. Den passar perfekt för sådana kvällar man har låg energinivå och vill se något enkelt, men sämre de dagar man vill engagera sig mer.

Rory och Lorelai står varandra väldigt nära.

Skådespelarna är bra. Lauren Graham och Alexis Bledel som spelar huvudrollerna gör det helt okej, men jag har andra favoriter. Enligt mig klarar sig de som spelar Lorelais föräldrar betydligt bättre. Trots att idén med de rika och uppblåsta morfärldrarna är rätt klyschig så gör Edward Herrmann och Kelly Bishop det riktigt bra. Speciellt Kelly Bishop lyckas verkligen i rollen som Lorelais aldrig-nöjda mamma. Även sidskådespelaren Chad Murray presterar gott.

Dean (Jared Padalecki) kommer in i Rorys liv och förändrar allt.

Jag gillar att Grahams och Bledels karaktärer är sarkastiska och rappa och det gör att karaktärernas relationer till varandra känns otroligt kärleksfulla. Dock är Gilmore Girls ingenting speciellt och det uppstod inget beroende hos mig. Dessutom blev det lite långtråkigt att sträckse säsongen. Men med det sagt så är det en bra och mysig serie som passar bra när man inte orkar tänka allt för mycket.

+ Charmig, mysig, bra skådespelare
- Långsam, händelselös

Fakta:

The Accidental Spy (org. Te qu mi cheng) är en film regisserad av Teddy Chan, med bland annat Jacki Chan, Min Kim, Eric Tsang och Vivian Hsu i huvudrollerna. Filmen är 83 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2001.

Handling:

"En säljare som sedan länge drömt om äventyr följer sina instikter att förfölja två mystiska män. När han inser att männen rånar en butik gör han allt för att hindra dem från att fullfölja sin plan. Denna helt vanliga kille blir indragen i en internationell komplott som för honom jorden runt."

Recension:

The Accidental Spy är ingen höjdare. Självklart har jag sett sämre, men filmen var så pass dålig att den fick mig att börja rensa ut skitfilmerna jag har i min samling; varav den är en av de som åkte ut. Inte ens Jackie Chan lyckas bära upp filmen. The Accidental Spy har knappt någon handling, utan består mestadels av Chans stuntscener. Slag hit och dit, några sparkar och hopp; det är det som filmen har. Filmen är väldigt förutsägbar och mest av allt; tråkig. Jag tappade intresset efter bara några minuter; vilket i sig är väldigt imponerande.

Jackie Chan bjuder på gamla vanliga kung-fu moves.

Nu till filmens allra största miss: den är dubbad. Filmen ska egentligen vara på mandarin men den finns bara att få tag på med engelskt språk. Amerikanskan låter otroligt tillgjord och passar inte alls in på karaktärerna, och det är inte ens läppsynkat. Rösterna kunde komma några sekunder efter att karaktärerna har pratat. Detta förstör filmen otroligt mycket och det var egentligen det enda jag kom ihåg efteråt. The Accidental Spy kommer att bli förevigt ihågkommen som "den dubbade filmen".

En säljare på äventyr.

Nej, The Accidental Spy var verkligen ingen film för mig. För händelselös och tråkig, med dåligt manus och ointressanta karaktärer. Detta är bara en film som visar upp Chans kung fu-moves, utan någon annan mening. Det enda den gjorde var att helt ta bort mitt tålamod för sämre filmer.

+ Chan
- Dåligt manus, brist på handling, tråkig, dåligt dubbad

Som vanligt gör jag en sammanfattning över de recensioner jag publicerat under månaden och jag listar även hyllans tillskott. Det är bara att klicka på bildlänkarna för att komma till recensionerna. Bildlänkarna står i betygsordning, och som alltid finns alla mina recensioner att hitta i menyn.

----------

Publicerade bokrecensioner (3 stycken):

----------

Publicerade filmrecensioner (20 stycken):

----------

Publicerade serierecensioner (7 stycken):

----------

Nytt i bokhyllan (6 stycken):

Half Bad: Ondskans Son av Sally Green
Fyra Kvinnor Fyra Flickor av KG Johansson
Systrars Öde av Jessica Spotswood
Det Oändliga Havet av Rick Yancey
Järnprovet av Holly Black och Cassandra Clare
Rött Uppror av Pierce Brown

Nytt i filmhyllan (70 stycken):

Carrie
Non-Stop
War Horse
Eldflugornas Grav
Prinsessan Mononoke
Ponyo på klippan vid havet
Shooter
En Fisk Som Heter Wanda
Van Helsing
Bridget Jones Dagbok
Familjen är Värre
Grinchen
Surviving Christmas
Trogen Tjur Sökes
Raka Spåret Till Chicago
Office Space
Anger Management
Ursäkta Vad Är Klockan?
Bangkok Dangerous
The Terminal
Changing Lanes
Swordfish
Rogue Assassin
Inside Man / Clockers
Fyra Bröllop och en Begravning
Sweet Home Alabama
Min Bäste Väns Bröllop
Bringing Down the House
Kopps
Deep Blue Sea
Leon
Speed
The Haunted Mansion
Master & Commander
Gisslan
Once Upon A Time In Mexico
Final Call
Heartbreakers
Gone in 60 seconds
Varning för Jönssonligan
Jönssonligan & DynamitHarry
Jönssonligan får guldfeber
Jönssonligen dyker upp igen
Jönssonligan på Mallorca
Jönssonligans största kupp
Jönssonligan och den svarta diamanten
Two Weeks Notice
Välkommen till familjen
Johnny English
Duplex
När Harry mötte Sally
Face / Off
I Am Sam
I Am Legend
Ghost Rider
The Maze Runner
Belle
The Other Woman
Man on a Ledge
The kids are all right
Welcome to the Rileys
Cracks
Die Welle
Battle Royale
My name is Khan
I love you Phillip Morris
Wild Target
What to expect
Stay cool
Gamer

Nytt i seriehyllan (7 stycken):

True Detective säsong 1
The Office: the complete box set
* The Office säsong 1
* The Office säsong 2
* The Office: Christmas Special
Pang i Bygget säsong 1
Pang i Bygget säsong 2
Tyrant säsong 1

Fakta:

Den femte vågen (org. The 5th wave) är den första delen i Rick Yanceys trilogi. Boken är 491 sidor lång och spelas nu in till en film som har premiär den 29 januari 2016. Boken släpps av Rabén&Sjögren.

Handling:

"Efter första vågen finns bara mörker. Andra vågen överlever bara de som har tur. Tredje vågen överlever bara de som har otur, och när fjärde vågen har passerat finns bara en regel: lite inte på någon. Cassie har överlevt de fyra första vågorna av en utomjordisk attack och nu flyr hon från De andra. De andra som har dödat hennes föräldrar och tillfångatagit hennes lillebror. De andra som lever på jorden bland människorna, som ser mänsliga ut men är något helt annat. Cassie vet att 'ensam är stark' inte längre bara är en tom fras, det är hennes enda chans att hålla sig vid liv."

Recension:

Den femte vågen är en bok som jag både älskar och ogillar på samma gång. Bokens största styrka är dess koncept. Den femte vågen är mörk, fängslande och riktigt fascinerande. Idén med att utomjordingarnas attacker kommer i vågor är väldigt medryckande och jag som läsare drogs in i boken och ville hela tiden veta mer. Världen är otroligt bra uppbyggd och karaktärerna är intressanta.

Rick Yancey skriver riktigt bra och trots att han blandar olika tempus så blir det ingenting som stör läsningen; snarare tvärt om. Runt hundra sidor i början består av tillbakablickar; någonting jag inte är ett stort fan av, men de var så pass välskrivna och fascinerande att jag inte kunde släppa taget. Det var väldigt intressant att få läsa om hur allting började, om de olika stegen som leder fram till mänsklighetens undergång.

Dock är Den femte vågen också riktigt långsam och det är inte förren slutet som det blir lite högre tempo med action. En stor del av boken är väldigt seg och det enda som håller upp boken vid de tillfällena är just karaktärerna och konceptet.

En annan sak som jag störde mig lite på vad att det ibland var svårt att avgöra ur vilket perspektiv man läste ur. Ofta tog det några sidor innan jag listade ut om jag läste ur Cassies, Zombies eller Nuggets synvikel. Personligen gillade jag verkligen alla perspektiven eftersom de var så olika och utspelade sig på olika platser, men min favorit är nog Cassies.

Allt som allt är Den femte vågen en spännande och välskriven mörk bok. Den kan bli seg och småtråkig ibland men det kompenseras med den starka världsuppbyggnaden och de intressanta karaktärerna. Jag är defintivt nyfiken på att läsa fortsättningen, Det oändliga havet, och är sjukt taggad över filmatriseringen med Chloë Grace Moretz i huvudrollen.

+ Världsuppbyggnad, koncept, karaktärer, välskriven
- Långsam, otydliga perspektivbyten

Fakta:

Die Welle (sve. Vågen) är en film regisserad av Dennis Gansel, med bland annat Jürgen Vogel, Frederick Jau, Max Riemelt, Jennifer Ulrich och Christiane Paul i huvudrollerna. Filmen är 97 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2008. Filmen baseras på en riktig händelse 1967. Du kan se trailern här.

Handling:

"En lärare genomför ett kontroversiellt experiment med sina elever, för att visa hur fascismens mörka krafter fungerar. Men det oskyldiga försöket trappas upp till en okontrollerbar rörelse där våldet plötsligt tar överhanden."

Recension:

Die Welle är en sådan film som hyllats av många kritiker och sågats av andra. Själv är jag kluven. Skådespelarna är okej; vissa är duktiga och minnesvärda medan andra drar ner filmen i sina fall. Dessutom ger Die Welle tittaren en rejäl tankeställare angående hur samhället fungerar och kan brytas ner. Men filmen har några nackdelar som jag inte kan förbise.

Läraren Wenger ska lära eleverna om autokrati.

För det första är tempot lågt. Filmen känns, trots att den bara är 97 minuter lång, rätt utdragen och den är småtråkig. Die Welle fokuserar ofta på fel saker vilket saktar ner den ytterligare. Jag fastnar inte heller för karaktärerna, vilket gör filmen platt.

När resten av eleverna har vita skjortor på sig går det för långt, enligt Karo.

Nu till filmens största brist: dess realism. Eller avsaknad av realism, kanske jag ska skriva. Visst håller jag med om att det är fullt möjligt för fascism att uppstå i vårt samhälle, och det är en riktigt skrämmande tanke. Men i Die Welle går det lite för "lätt" till. På bara några få dagar har både eleverna och läraren svepts med och det känns inte särskilt troligt. Att det dessutom finns de elever som protesterar mot Vågen redan första dagen, då inte den minsta fara uppstått, känns inte heller sannolikt. Det hela gör att Die Welle känns överdriven. Men det är här det blir förvirrande; för samtidigt är filmen underdriven. Låt oss säga att allting går så lätt till och att fascism uppstår i klassen. Då känns dess konsekvenser alldeles för små. Misstolka mig inte, det som händer är tragiskt, men det känns naivt och eftersom det handlar om ett riktigt allvarligt ämne så tycker jag att det blir lite av en skymf och förolämpning mot de människor som verkligen påverkats av fascism.

Omogna Anarkisterna vs. lättpåverkade Vågen.

Allt som allt är Die Welle okej. Det är en film med ett bra budskap och helt okej skådespelare, men som inte riktigt bygger upp situationens allvar. Jag kände att filmen missade realism och tempo, och därför kändes den platt.

+ Budskap, tankeställare
- Tempo, sannolikhet, skymf, karaktärer

Fakta:

The Kids Are All Right är en film regisserad av Lisa Cholodenko, med bland annat Julianne Moore, Annette Bening, Mark Ruffalo, Josh Hutcherson och Mia Wasikowska i huvudrollerna. Filmen är 106 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2010.

Handling:

"Nic och Jules är ett lesbiskt par som har två barn tillsammans. Joni och Laser har blivit till genom konstgjord befruktning och är nu i tonåren. Innan Joni börjar college till hösten finns det en sak som hon och hennes bror vill göra - träffa sin pappa. Detta sätter igång en lavin av känslor, tankar och outtalade önskningar som kommer påverka dem alla för all framtid."

Recension:

Jag hade hoppats på att The Kids Are All Right skulle vara en romantisk och rolig film, men ärligt talat är jag mycket besviken. Tempot är relativt lågt och jag fastnade aldrig för den platta berättelsen. Mycket av det som händer känns inte relaterat till handlingen och hade lätt kunnat klippts bort, samtidigt som det känns som att det saknas mycket för att ge filmen rätt känsla och trovärdighet.

Nic och Jules har varit gifta ett bra tag när deras donator kommer in i deras liv.

Skådespelarna är dock riktigt duktiga och gör sitt bästa med manuset. Julianne Moore (Carrie), Mark Ruffalo (Now You See Me), Josh Hutcherson (The Hunger Games), Mia Wasikowska (Alice in Wonderland) och Annette Bening (American Beauty) är allesammans duktiga och deras prestationer är vad som gör filmen sevärd. Dock kunde jag störa mig rätt mycket på karaktärerna. Nic irriterade mig konstant med hennes gnäll och Laser är allmänt tråkig. Jag skulle ha gillat Jules och Paul om de hade varit starkare karaktärer, men nu var de mest intetsägande.

Laser och Joni har växt upp utan en fadersfigur.

Allt som allt är The Kids Are All Right okej tack vare de duktiga skådespelarna. Tyvärr är manuset dåligt och handlingen känns platt. Jag fastnade inte för karaktärerna och filmen underhöll mig inte. The Kids Are All Right snarare drog ner mig istället för att muntra upp mig då den har en lite deppig ton genom hela filmen. Det är en film som kan vara trevlig att se på en gång, men som sedan står i hyllan och dammar.

+ Skådespelare
- Platt, karaktärer, manus

Idag fick jag en ny film och två nya böcker, av 20th century fox respektive Natur&kultur.

Filmen jag fick var Gone Girl på blu-ray. Jag har inte läst boken av Gillian Flynn som baserar filmen, men har hört att de båda två ska vara riktigt bra. Jag ser mycket fram emot att se den, trots att jag blivit spoilad när det kommer till vem dem skyldige är. Filmen har fått betyget 8,3 på Imdb. STORT tack till 20th Century Fox!

Sedan fick jag två böcker av Natur&kultur, som tyvärr inte verkar vara min stil. De är Katitz & Katitz och Swing av Katarina Tairon, och Den dag jag blir fri av Lawen Mohtadi. Båda två baseras på Katarina Taikons liv, som även kommer ut som film hösten 2015. Jag är inte mycket för biografier och föredrar att få recex som jag efterfrågat, så trots att Natur&kultur bara vill väl och är hur gulliga som helst, var tyvärr detta ingenting jag uppskattade. Jag kommer nog inte läsa dessa inom den närmaste framtiden, utan snarare om jag får brist på olästa böcker senare.

Fakta:

I den femte säsongen av How I Met Your Mother får vi se Josh Radnor, Jason Segel, Cobie Smulders, Neil Patrick Harris och Alyson Hannigan i huvudrollerna. Säsongen är 528 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 7 år. Den spelades in 2009 och släpps av 20th Century Fox.

Handling:

"Ted börjar en ny karriär som professor och träffar sin framtida frus rumskamrat. Lily tvingar Barney och Robin att definiera sin relation. Marshall delar ut den fjärde slaget på Slapsgiving."

Recension:

Det är förvånadsvärt att How I Met Your Mother lyckas hålla sig på samma starka nivå, till och med efter fem säsonger. Självklart hade jag hoppats på att serien hela tiden skulle bli bättre och bättre, men jag är rätt nöjd med att den i alla fall inte fallit platt ännu. Serien är fortfarande riktigt mysig och charmig. How I Met Your Mother är lättsam att följa och trots att avsnitten är fristående så följer vissa stående skämt och en röd tråd genom serien.

Lily och Marshall vill ha lite privatliv.

Skådespelarna är riktigt duktiga. Med det sagt så tror jag faktiskt inte att jag skulle gilla serien om inte Neil Patrick Harris vairt med. Han har ett sådant fantastiskt kroppsspråk och han är expert på ansiktsuttryck. Han spelar karaktären Barney perfekt och jag hade inte velat ha någon annan i rollen. Det är oftast han som får mig att dra på mungiporna och flina som ett fån.

Kommer Robins och Barneys relation att klara sig oskadd?

Men självklart är de andra skådespelarna även de riktigt bra, trots att de inte skulle klara av att bära upp serien på egen hand utan Harris. Smulders, Hannigan och Segel har allesammans sin egna slags charm och som tittare blir man glad av att se gruppen samarbeta. Jag gillar dessutom att serien har en hel del duktiga gästskådespelare. I denna säsong fick vi se bland annat Judy Greer, Joe Manganiello, Tim Gunn, Jennifer Lopez, Rachel Bilson, Amanda Peet, Carrie Underwood och Malin Åkerman.

Att köpa ett förfallet hus kan bli kul i slutändan.

Trots att serien aldrig fått mig att skratta så är den definitivt underhållande och får mig att le. Humorn är lite dämpad, men ärligt talat gör det mig ingenting eftersom jag ändå får del av den värme som serien ger. Dock börjar jag känna att serien är aningen tjatig från tidigare säsonger och jag hade önskat att How I Met Your Mother tog en mer drastisk vändning, med fler cliffhangers och tvister. Som den är nu är den förutsägbar.

Vi får ta del av ett musikalnummer.

Allt som allt är den femte säsongen av How I Met Your Mother bra. Precis som föregående säsonger är den mysig, lugn och underhållande. Skådespelarna - speciellt Harris - är utomordentliga och bidrar allesammans med sina egenheter. Vissa avsnitt är dock rätt svaga och serien som helhet är förutsägbar. Men då allting utförs bra så är det definitivt en serie jag uppskattar. How I Met Your Mother är en perfekt serie till att göra någon glad.

+ Mysig, skådespelare, underhållande, 
- Förutsägbar

The Maze Runner

Tack, Bonnier Carlsen!

Margin Call

Tack, Norstedts!

Non-Stop

The Terminal

Ondskans Son

Deep Blue Sea

Välkommen till Familjen

Tyrant, säsong 1

Sweet Home Alabama

Ginzas filmrea

Gilmore Girls, säsong 1

The Accidental Spy

Månadssammanfattning: Januari 2015

Den Femte Vågen

Die Welle

The Kids Are All Right

Tack 20th Century Fox och Natur&Kultur

How I Met Your Mother, säsong 5