I♥Fantasy

Fakta:

I den sjunde säsongen av How I Met Your Mother får vi se Josh Radnor, Jason Segel, Cobie Smulders, Neil Patrick Harris och Alyson Hannigan i huvudrollerna. Säsongen spelades in 2011, är 495 minuter lång och består av 24 avsnitt. Serien rekommenderas från 7 år.

Handling:

"Med både barn och bröllop på gång ligger det förändring i luften. Medan Marshall och Lily flyttar för att bilda familj, fortsätter Ted sitt sökande efter drömkvinnan. Dessutom har Robin ett chockerande avslöjande, och bröllopsklockorna klämtar till sist för den evige ungkarlen Barney, men varför bär han den där fåniga ankslipsen, och vem är egentligen den lyckliga bruden?"

Recension:

Jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle älska How I Met Your Mother. Jag vet inte riktigt varför, men innan jag började med serien hade jag uppfattningen att det skulle vara en tråkig serie med torr humor. Men nu kan jag lätt konstatera att det är en väldigt varm och underhållande serie.

Vännerna fortsätter att besöka McLarens pub.

I den sjunde säsongen kommer Becki Newton (Ugly Betty) in som den nya karaktären Quinn. Från början ogillade jag henne men hon växte genom säsongens gång och jag lärde mig att älska henne. Newton presterar riktigt bra och kändes snabbt nästan som en i gänget. Resten av skådespelarna är som vanligt riktigt underhållande och bäst är förstås Neil Patrick Harris. Han är verkligen legendarisk och jag avgudar hans påhittiga karaktär.

Vännerna svär en kod mellan bros... The Broath.

Någonting jag verkligen älskar med en sjunde säsongen var känslan för detaljer. Bara det faktum att Barney i avsnittet "The Broath" spelar musik där de sjunger "Brooo" är hysteriskt roligt. För min del är det oftast Barney som får mig att skratta och det är ofattbart hur begåvad Harris är när det kommer till kroppsspråk och minspel.

I antika Grekland dog en man som bröt sin Broath.

De andra karaktärerna har förstås också sin charm men ingen ligger riktigt på samma nivå som Barney. Lily är roande på sitt egna, udda sätt och jag tycker att Marshall är rätt nöjsam och amusant. Det jag gillar med Robin ligger mest i hennes förflutna men jag finner inte henne särskilt underhållande i nutiden. Och karaktären Ted tycker jag inte är rolig alls, utan snarare störande.

Quinn lyckas charma ungkarlen Barney.

How I Met Your Mother är en perfekt serie att slötitta på, och man kan alltid räkna med att bli uppmuntrad. Jag älskar vännernas relationer till varandra och tack vare de mycket begåvade skådespelarna bjuder serien på många skratt. Jag hade aldrig trott att jag skulle gilla How I Met Your Mother men nu vill jag inte att det ska ta slut.

+ Underhållande, bra skådespelare, påhittiga karaktärer, varma relationer
- Ted

Fakta:

I den tredje säsongen av Solsidan får vi se Felix Herngren, Mia Skäringer, Johan Rheborg, Joesphine Bornebusch, Malin Cederblad och Henrik Dorsin i huvudrollerna. Säsongen är 218 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 7 år. Den spelades in 2012.

Handling:

"Anna och Alex väntar sitt andra barn och äntligen köper de sitt drömhus. Lyckan grusas av ett utblåst kök som aldrig vill bli klart och de tvingas ut i hantverksdjungeln. Anna drabbas av lyckohetsen på facebook och en obehaglig släkting till Alex dyker upp. Freddes och Mickans son Victor har just börjat skolan och verkar inte vara klassens ljus. De oroar sig över hans framtid och gör allt för att han ska bli en vinnarskalle och få rätt kontakter. Ove misstänker att hans fru Anette är på väg att lämna honom och kämpar för att vinna tillbaka henne."

Recension:

För att vara en svensk serie är Solsidan riktigt bra, men den saknar det där lilla extra som får mig att dras till att se serien. Skådespelarna är riktigt duktiga men deras karaktärer är inga man blir förälskad i. Bornebusch, Dorsin och Rheborg lyckas roa tittaren men det blir inte många skratt. På något sätt känns det som att allt tas med måtta och att seriens skapare är rädd för att gå ända vägen ut.

Mickan är otroligt rädd för att verka sämre än alla andra.

Seriens styrka är den satiriska känslan som återkommer i alla avsnitt. Vi får följa några typiska svenska familjer och karaktärerna skildrar hur många egentligen tänker fast man kanske inte visar det lika tydligt. Jag kände igen mig i väldigt mycket och just den igenkännelsen är ett stort plus. Jag storgillar att se hur karaktärerna visar hur den generalla svensken beter sig och det är väldigt lustigt att se hur mycket som faktiskt stämmer överens med verkligheten.

Ove misstänker att Annette har en affär med Fredde.

Allt som allt är den tredje säsongen av Solsidan bra. Den är underhållande och småcharmig. Dock klickar det inte riktigt mellan karaktärerna och tittaren och personligen skapades det inget behov för mig att se fortsättningen. Det är någonting jag kommer att ta mig an om jag inte har något bättre för mig, men det är inte som med exempelvis Game of Thrones där jag räknar dagarna utan serien.

+ Skådespelare, underhållande, satirer
- Inte skrattframkallande, saknar känsla, inte beroendeframkallande, karaktärer

Fakta:

Det Oändliga Havet (org. The Infinate Sea) är fortsättningen på Den Femte Vågen av Rick Yancey. Boken är 329 sidor lång och publiceras av Rabén&Sjögren. Första boken i trilogin har blivit filmatriserad, med bland annat Chloë Grace Moretz i huvudrollen.

Handling:

"Hur förgör man hela Jordens befolkning? Man berövar människorna deras mänsklighet. Man gör de allra minsta barnen till massförstörelsevapen av kött och blod. Efter den femte vågen kvarstår regeln: lita inte på någon. Minst av allt din instink. Cassie har återfunnit sin lillebror, men har samtidigt förlorat sin kärlek. Och striden mot De andra är långt ifrån över. Cassie och hennes vänner måste fortsätta kämpa mot en osynlig fiende. Men en sak är säker: De andra kommer inte att ge upp förrän hela mänskligheten är utrotad."

Recension:

Rick Yancey är en riktigt begåvad författare. Trots att det inte händer jättemycket i Det Oändliga Havet så lyckas han dra in läsaren från första början. Jag kände ett konstant drag till boken och ville hela tiden få reda på mer. Jag älskar den mörka tonen som den har och gillar verkligen Yanceys skrivteknik. Han skriver otroligt vackert; nästan som lyrik.

Jag gillade verkligen Den Femte Vågen, som mestadels är ur Cassies synvinkel, men uppskattade faktiskt att läsa hur Ringers perspektiv i denna. Ringer var ingen karaktär som intresserade mig i föregående bok, men det visade sig att hon döljde ett väldigt intressant tankesätt och hon utvecklades till att bli min nya favoritkaraktär.

Det Oändliga Havet har inte ett superhögt tempo men det är en del av bokens charm. Just för att Yancey skriver så vackert samtidigt som boken är spännande, gör att den får en väldigt unik känsla. Det enda egentligen negativa jag kommer på just nu är utrotningsmetodenra. För hur fascinerande de än är att läsa om så känns de väldigt långsökta och ologiska. Men förhoppningsvis avsöjar den sista boken hur allt egentligen står till.

Allt som allt gillade jag verkligen Det Oändliga Havet och jag ser väldigt mycket fram emot trilogins avlsutning. Yancey är en otroligt duktig författare och får till rätt känsla i boken. Detta är inte en bok för dig som måste ha tempo och spänning hela tiden men gillar du komplexa karaktärer och en fascinerande världsuppbyggnad så har du funnit rätt.

+ Skrivteknik, mörk ton, karaktärer, världsuppbyggnad
- Långsökt utrotningsmetod

Fakta:

The Normal Heart är en film regisserad av Ryan Murphy, med bland annat Mark Ruffalo, Jonathan Groff, Frank De Julio, Taylor Kitsch, Julia Roberts, Jim Parsons, Matt Bomer och Joe Mantello i huvudrollerna. Filmen släpptes 5 januari 2015, är 127 minuter lång och rekommenderas från 15 år.

Handling:

"Det här är berättelsen om början på den HIV/AIDS-kris som drabade staden New York under det tidiga 80-talet, och tar en titt på nationens sexuella politik medan homosexuella aktivister och deras allierade i det mediciska samhället kämpar för att avslöja sanningen kring den spirande epidemin som landet förnekar."

Recension:

Ur en historisk vinkel är The Normal Heart riktigt bra. Den skildrar verkligheten realistiskt och trovärdigt. Men som film är den inte lika bra. Filmen har ett väldigt långsamt tempo och känns väldigt utdragen. Dessutom har filmen ungefär samma känsla från början till slut vilket gör att den känns otroligt monoton. Händelserna, dramat och karaktärerna känns enformiga och varken jag eller den jag såg filmen med var särskilt exalterade över det som hände. Det kändes för underminerat.

Ned kämpar för att göra folket medvetet om den nya sjukdomen.

Filmen har dock ett underbart startfält med skådespelare och de flesta huvudpersonerna spelas av stora stjärnor. Det är faktiskt första gången jag ser en film med Jim Parsons (The Big Bang Theory)! Han gör, tillsammans med Julia Roberts (Notting Hill), Taylor Kitsch (X-Men Origins: Wolverine) och Matt Bomer (In Time) riktigt bra ifrån sig. Jag brukar i vanliga fall gilla Mark Ruffalo (Now You See Me) men jag störde mig allt för mycket på hans karaktär för att uppskatta hans prestation.

En efter en stupar vännerna.

Konceptet är intressant och lärorikt och precis som jag inledde med så är filmen riktigt bra ur en historisk vinkel. Dock består filmen av bråk efter bråk och efter ett tag tröttnade jag som tittare. Den fick mig inte att känna smärtan som karaktärerna gick igenom, vilket blev platt.

Dr. Emma Brookner försöker hitta ett botemedel.

The Normal Heart har fått riktigt bra omdömen men av någon anledning gillade jag inte den lika mycket som jag hoppats. Jag lämnades för oberörd efter att filmen var slut och jag kopplades inte känslomässigt till karaktärerna. Skådespelarna är fantastiska och konceptet intressant, men just som film är The Normal Heart inte tillräcklig.

+ Historiskt bra, skådespelare, koncept
- Utdragen, enformig, tråkig

Fakta:

Dracula Untold är en film regisserad av Gary Shore, med bland annat Luke Evans, Sarah Gadon, Dominic Cooper, Art Parkinson, Charles Dance, Paul Kaye och Diarmaid Murtagh i huvudrollerna. Filmen är 88 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 2 mars 2015.

Handling:

"Året är 1462. I Transsylvanien råder fred och vid makten sitter Vlad III och hans älskade fru Mirena. Men ett krig med turkarna och en pakt med en demon är på väg att förändra Vlads liv för alltid."

Recension:

Jag är besviken på Dracula Untold. Jag gillar att det är en nytolkning av den ursprungliga berättelsen om Dracula och bryr mig inte om att det inte är korrekt kopplat till historien. Men däremot har filmen många missar som förstörde upplevelsen för mig. Inte nog med att den känns utdragen trots att den inte ens är en och en halv timme, utan den är också klyschig och förutsägbar.

Vlad blir Transsylvaniens nya prins.

Filmen har dessutom många logiska luckor och är väldigt orealistisk. Och då syftar jag såklart inte på fantasy-elementen, utan mer fysiken i det hela. Ett exempel är att om en vanlig människa skulle falla några tusen meter från en klippa så skulle det minst sagt säga *splash* vid landningen. Men i filmen blir det en duns, människan hinner säga hej då till sin familj och har inte ett märke på kroppen när hen dör. Det förstör hela filmens känsla med sådana felsteg och det känns alldeles för oorginellt.

En demon hemsöker en av landets grottor.

Animeringarna och effekterna är dock välgjorda och miljön är inspirerande. Skådespelarna är dessutom riktigt duktiga och jag tycker att det är kul att tre skådespelare från Game of Thrones är med! Dessa är Art Parkinson, Paul Kaye och underbara Charles Dance. Sedan har vi också Luke Evans (The Hobbit) som gör ett acceptabelt jobb och Dominic Cooper (Mamma Mia!). Dock tycker jag att Cooper känns rätt obekväm i sin roll.

Draculas fru är lite väl förstående.

En sak jag inte uppskattar med filmen är att vi som tittare inte får lära känna karaktärerna särskilt bra, vilket i sin tur gör att vi inte heller bryr oss om dem. Karaktärsutvecklingen är dessutom väldigt påskyndad. En annan sak är att världsuppbyggnaden är osäker. Vi vet inte riktigt reglerna kring vampyrerna och deras krafter och deras makt känns allt för allsmäktig just för att vi inte vet gränserna. Dracula Untold lyckas också motsäga sig en hel del just för att det inte finns några tydliga regler kring världen.

Efter en pakt med demonen får Dracula övermänskliga krafter.

Allt som allt är Dracula Untold okej, men den har allt för många logiska luckor. Skådespelarna och effekterna är bra och det är kul att få se en nytolkning av originalberättelsen. Dock är filmen orealistisk, klyschig och allmänt störande. Karaktärerna känns underutvecklade och världen är oklar. Dracula Untold är en film som passar den som vill ha en specialeffektdriven actionfilm, men söker du mer känsla och förklaringar är det fel film för dig.

+ Animeringar, skådespelare
- Klyschig, förutsägbar, logiska luckor, karaktärer, världsuppbyggnad

Fakta:

I Tryggt Förvar är den tredje volymen i den grafiska The Walking Dead-serien av Robert Kirkman, Charlie Adlard och Cliff Rathburn. Boken publiceras av Apart förlag och är 144 sidor lång.

Handling:

"En postapokalyptisk epidemi har svept över Jorden och väckt de döda att föda på de levande. På bara några månader har samhället förfallit; det finns ingen regering, inga affärer och ingen elektricitet. I en värld regerad av de döda, tvingas vi att leva. Gruppen överlevare bosätter sig i ett fängelse där relationer förändras, karaktärer dör och gruppen lär sig att det finns något farligare än de odöda; dem själva."

Recension:

Det är inte ofta jag skriver så, men jag föredrar tv-serien framför böckerna. I Tryggt Förvar har fortfarande det fantastiska och spännande konceptet men jag tröttnar väldigt lätt på grafiska böcker i allmänhet och denna är inget undantag.

Illustrationerna är välgjorda men jag stör mig på att de inte är i färg. Dessutom tycker jag att det är svårt att skilja de olika karaktärerna åt då de är väldigt lika illustrerade. De är inte heller lika intressanta i grafisk form utan känns endimensionella. Konversationerna görs genom pratbubblor och det gör att inte mycket känsla eller djup kommer fram bakom karaktärerna. De "låter" likadant helt enkelt.

I Tryggt Förvar är, precis som föregående böcker, verkligen inte dålig men jag känner att det inte kommer någonting nytt. Alla volymerna liknar varandra i stil och handling och eftersom jag tröttnar snabbt på grafiska böcker så blir det ännu värre. Är du ett jättestort fan av The Walking Dead-serien tycker jag att du borde ta en titt på första volymen just för att se hur originalberättelsen ser ut, men personligen kommer jag att ge upp om böckerna och endast hålla mig till tv-serien.

+ Välgjord, koncept
- Enformig, karaktärer

Idag låg två paket i brevlådan när jag kom hem. Det ena var från Modernista och det andra från Harper Collins Nordic (det nya Harlequin).

Boken jag fick från Modernista är Den Unga Eliten av Marie Lu. Lu är känd för sin Legend-trilogi och jag ser mycket fram emot att se vad hon har att bjuda på i sin nya serie. Bokens sammanfattning på baksidan låter fantastisk och jag längtar mycket till att läsa den! STORT tack till Modernista!

Boken jag fick av Harper Collins är Helgonet, skriven av Tiffany Reisz. Det är den femte delen i The Original Sinners-serien, som är samlingsnamnet, men den första delen i De Vita Åren. De Röda Åren är bok 1-4 som utspelar sig i nutid, medan De Vita Åren är bok 5-8 och fungerar som prequels. Eftersom jag storgillade De Röda Åren ser jag mycket fram emot att få påbörja Helgonet. STORT tack till Harper Collins!

Det kan dock ta ett litet tag innan jag läst dessa då jag har inte mindre än 13 olästa recensionsexemplar här hemma just nu. Jag hinner inte läsa böckerna i samma takt som jag får dem, men gör mitt bästa. Det känns som en evighet sedan jag läste "mina egna" böcker. I år har jag endast läst svensköversatta recensionsexemplar. Och visst, det är jätteroligt och ett privilegium att få göra det, men samtidigt saknar jag att läsa egenvalda böcker på engelska.

Fakta:

I den fjärde säsongen av Pretty Little Liars får vi se Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Ian Harding, Laura Leighton, Sasha Pieterse, Janel Parrish, Keegan Allen, Torrey DeVitto och Lesley Fera i huvudrollerna. Säsongen är 1010 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 6 oktober 2014.

Handling:

"Aria, Emily, Hanna och Spencer tar hjälp av en överraskande, ny allierad för att ta reda på vad som hände i förra säsongens mystiska stugbrand, allt medan de försöker röja Red Coats identitet. Men när ett nytt lik dyker upp i Rosewood dras tjejerna in i ännu en mordutredning, en som riktar nya misstankar mot dem, deras vänner och familj."

Recension:

Pretty Little Liars är en serie som jag älskar, men det är otroligt svårt att sätta fingret på varför. Serien har minst sagt många brister men Pretty Little Liars är en av de ytterst få serierna jag sett som bygger upp ett beroende hos tittaren och gör att man inte kan sluta titta. Det är otroligt skickligt gjort att lyckas med det. Inte ens mina favoritserier, som exempelvis Game of Thrones, har lyckats skapa samma hysteri över att se fortsättningen.

A fortsätter att skicka hotfulla meddelanden till tjejerna.

Jag börjar med säsongens negativa aspekter så att jag får det överstökat. Serien är förutsägbar, väldigt klyschig och inte särskilt trovärdig. Många karaktärer är hycklare och deras kärleksdraman känns ofta överdrivna och fjantiga. Dessutom känns serien långsökt och säsongens svenska textning är pinsamt dåligt översatt.

Inte ens på en välgörenhetsinsamling får tjejerna en rast från A.

Grejen med Pretty Little Liars är att jag som tittare även älskar många av dessa negativa aspekter, trots att jag hatar dem. Det är det som gör att det är så svårt att beskriva varför jag uppskattar serien. För säsongen bjuder på även dess motsatser; som överraskningar, spänning och varm romantik. Dessutom kan vi som tittare inte undgå att älska karaktärerna, hur många idiotiska misstag de än gör. De har, speciellt Spencer och Hanna, utvecklats väldigt mycket under säsongernas gång och deras liv är otroligt intressanta att följa.

Sms, lappar, budbärare och paket är bara några kommunikationssätt som A använder sig av.

Jag älskar hur mystisk serien är. Förutom Lost är nog Pretty Little Liars den mest mystiska serien jag sett. Trots att mycket som händer känns långsökt så är det riktigt spännande att få följa tjejernas strävan efter att hitta A. Dessutom är det väldigt många frågor som besvaras i denna säsong, vilket jag uppskattar enormt. Fjärde säsongen har dessutom riktigt bra musik, många cliffhangers och så klart; duktiga skådespelare.

En efter en nystas hemligheterna upp.

Skådespelarna som spelar tjejgänget har växt en hel del enligt mig. Många, exempelvis Shay Mitchell (Immediately Afterlife), känns fortfarande oerfarna, men Troian Bellisario (NCIS), Ashley Benson (Spring Breakers) och Lucy Hale (A Cinderella Story 3) har utvecklats mycket sedan de tidigare säsongerna. Mina favoritskådespelare är dock Ian Harding (Love and Other Drugs), Laura Leighton (Melrose Place), Tyler Blackburn (Ravenswood), Holly Marie Combs (Charmed), Lesley Fera (24), Torrey DeVitto (The Vampire Diaries), Nia Peeples (Lap Dance) och Eric Steinberg (Makt och begär). Mest är det för att dessa skådespelare känns mognare och mer professionella i sitt skådespeleri.

Det tråkigaste och mest onödiga avsnittet i seriens historia.

Den fjärde säsongen är enligt mig den bästa och mörkaste säsongen hittills. Dock hade den med två riktigt usla avsnitt som hade kunnat klippts bort helt. Den ena är "Grave New World" som binder samman Pretty Little Liars med sin spin-off-serie Ravenswood, och den andra är "Shadow Play" som tråkade ut mig till döds. Av någon anledning tyckte skaparna att det var nödvändigt att ha med ett gammaldags och svartvitt avsnitt som inte tillförde något... Men förutom dessa så håller säsongen en hög nivå.

"What doesn't kill you make you stronger" blir tjejernas motto.

Allt som allt är den fjärde säsongen riktigt bra. Serien är enormt beroendeframkallande, mystisk och väldigt spännande. Trots att många hemligheter avslöjades i denna så finns det fortfarande många obesvarade frågor. Dessutom slutade sista avsnittet i en stor cliffhangar och jag längtar extremt mycket till fortsättningen.

+ Beroendeframkallande, varm, överraskande, spännande, karaktärer, mystik, besvarade frågor, musik, cliffhangers, skådespelare
- Förutsägbar, klyschig, orealistisk, översättning, långsökt, två usla avsnitt

Idag kom ett paket som jag beställde förra veckan från Cdon. Det kostade mig totalt 255 kr, inklusive frakt.

Jag beställde hem tre serier (fast fyra säsonger) som jag aldrig sett tidigare. En av den är första säsongen av Revenge, som jag hoppas är som en mashup av Desperate Housewives och Pretty Little Liars. Sedan köpte jag också de två första säsongerna av kriminalserien The Mentalist och den första säsongen av den svensk-amerikanske serien Welcome to Sweden.

Jag ser fram emot dem allesammans men är extra taggad över Welcome to Sweden eftersom den utspelar sig i Sverige med svenska skådespelare som exempelvis Bornebusch, men även med en del kända amerikanska stjärnor. Bland annat Will Ferrell, Amy Poehler och hennes bror Greg Poehler är med. Faktum är att serien baserar på brodern Poehlers liv.

Fakta:

A Walk Among the Tombstones är en film regisserad av Scott Frank, med bland annat Liam Neeson, Maurice Compte, Laura Birn, Adam David Thompson, Boyd Holbrook och Dan Stevens i huvudrollerna. FIlmen är 114 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 16 februari 2015. Filmen baseras på boken av Lawrence Block.

Handling:

"Den före dette polisen Matt arbetar numera som en olicensierad privatdetektiv helt utanför lagen. Han behöver alla uppdrag han kan få och går därför motvilligt med på att hjälpa en heroinlangare att finna de män som kidnappat hans fru. Under sina efterforskningar inser Matt att det inte är första gången som förövarna kidnappat någon och då ledde det till brutala mord. Han inser också att tiden håller på att rinna ut och att det inte går att ta hänsyn till vad som är rätt och fel."

Recension:

Jag ville se A Walk Among the Tombstones för att actionstjärnan Liam Neeson (Taken) är med. Men tyvärr är han en av de få anledningarna till att filmen inte är helt oduglig. Jag hade förväntat mig en actionpackad och spännande thriller men det visade sig att A Walk Among the Tombstones är ett utdragen och händelselös drama.

Matt försöker hitta den mördade kvinnans kidnappare.

Filmen segar sig framåt och är allmänt tråkig. Det är väldigt lite action med i filmen och karaktärerna är stereotypiska. Skådespelarna är det som gör filmen sevärd, speciellt Neeson och Sebastian Roché (The Vampire Diaries), men inte ens de lyckas hålla filmen uppe. Konceptet i sig är bra men det otroligt långsamma tempot gör att tittaren snabbt tappar intresset.

Det visar sig att kidnappningen inte var en engångföreteelse.

A Walk Among the Tombstones är en film jag blev besviken på. Grundidén är bra men den utförs för dåligt. Den är långsam och utdragen och inte tillräckligt intressant. Tyvärr måste jag skriva att detta är den hittills sämsta filmen jag sett med Liam Neeson.

+ Skådespelare, koncept
- Tempo, utdragen, händelselös

Fakta:

Battle Royale är ett japansk actionäventyr regisserad av Kinji Fukasaku. I filmen spelar Tatsuya Fujiwara, Aki Maeda, Takeshi Kitano, Chiaki Kuriama och Tarô Yamamoto huvudrollerna. Den är 114 minuter lång, rekommenderas från 15 och spelades in 2000. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av Koushun Takami. Du kan se trailern här.

Handling:

"Fyrtiotvå skolelever, tre dagar, en öde ö. En grupp niondeklassare tvingas tävla i ett brutalt spel på liv och död. Med enbart ett slumpmässigt valt vapen och några få matransoner måste de kämpa mot varandra under tre dygn tills endast en överlevande finns kvar."

Recension:

Jag såg fram emot att se Battle Royale men blev besviken. Den är alldeles för överdriven och rörig för min smak. Konceptet är det som håller filmen uppe och mitt uppe i allt våld så är den också aningen underhållande, men det är det enda positiva. Skådespelarna är inte särskilt bra, musiken passar inte in och man fäster sig inte vid karaktärerna. Deras reaktioner är dessutom väldigt ologiska och orealistiska. Battle Royale känns inte heller särskilt genomtänkt. Att en niondeklassare kan bli träffad tjugo gånger med ett automatvapen och ändå resa sig är inte särskilt verklighetstroget.

En tidigare vinnare välkomnas av pressen i Japan.

Jag förstår varför så många jämför Battle Royale med The Hunger Games, för de har oerhört många likheter. Men Battle Royale är inte lika gripande som The Hunger Games. Det är ingen film man påverkas känslomässigt av och den är inte alls lika genomtänkt då det finns många fler logiska luckor. Nedan följer en närmare jämförelse mellan filmerna.

Automatvapen, bomber, skrik och sprutande blod är filmen i ett nötskal.

Koncepten är de största likheterna eftersom båda filmerna handlar om ungdomar som slåss i en tävling för sina liv. Och trots att The Hunger Games är mycket snyggare och mer high-tech så är tekniken likartade. Även idén med volontärer och kärlekshistorierna kan jämföras. Dock är THGs kärleksdrama varmare och mer fängslande eftersom man inte bryr sig om karaktärerna i BR. I båda filmerna är det också mycket våld; men på olika sätt. THG är våldsamt men BR är en splatter-film där blod sprutar, huvuden kapas och kroppar sprängs. Trots att grundidén är lika så är samhällena, deltagarnas relationer till varandra, bovarnas motiv och motiveringarna till tävlingarna mycket olika.

Till slut vänder sig även vännerna mot varandra.

Allt som allt så är jag inte särskilt förtjust i Battle Royale. Den börjar helt OK men det blir tråkigt att bara se en massa splatter-scener. Jag bryr mig inte om karaktärerna, filmen är för ointressant och konceptet är egentligen det enda som intresserar mig. Personligen tycker jag att The Hunger Games är tusen gånger bättre.

+ Koncept, smått underhållande
- Överdriven, rörig, skådespelare, musik, karaktärer, ologisk, orealistisk, splatter

Fakta:

I den åttonde säsongen av How I Met Your Mother får vi se Josh Radnor, Jason Segel, Cobie Smulders, Neil Patrick Harris och Alyson Hannigan i huvudrollerna. Säsongen är 516 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2012. Det är den näst sista säsongen.

Handling:

"Marshall och Lily påminns om vad de saknar efter deras babys ankomst; sömn och sex. Barney uppvaktar Robin och Ted spanar in Barneys halvsyster."

Recension:

How I Met Your Mother är ju ändå How I Met Your Mother och det skulle ta till väldigt mycket om serien någonsin blev dålig. Det finns helt enkelt inte med på världsbilden. Med det sagt så är dock den åttonde säsongen den hittills sämsta, enligt mig. Det känns som att serien tappat något essenssiellt och trots att det är svårt att specificera vad så är det något jag saknar.

Lily, Ted och Robin är på en konstutställning där de träffar Kapten.

Skådespelarna är som alltid fantastiska så det finns ingen mening med att skriva om det. Även gästskådespelarna är duktiga och det är kul att få se bland annat Ashley Benson (Pretty Little Liars) i serien. Dock har karaktärerna förändrats för mycket enligt mig. Jag tycker att det är bra att serien utvecklas och börjar på nya spår men de förlorar lite av sina karaktärsdrag. Ted är alldeles för desperat och Barneys charmiga stående skämt börjar sina ut i sanden.

Trots sin mognad är Barney fortfarande en ungkarl.

Den åttonde säsongen är inte alls lika rolig som tidigare delar och fick mig inte att skratta. Dock gillar jag att serien djupnar och romantiken drar ihop sig. Dessutom är det alltid väldigt kul att få följa de fortfarande älskvärda karaktärerna. Jag har svårt att tänka mig att How I Met Your Mother någonsin blir dålig då den alltid har en lättsam och smått underhållande underton, men tyvärr föll säsong 8 inte mig i smaken lika mycket som de tidigare säsongerna.

+ Skådespelare, nya spår, underhållande, lättsam
- Upprepningar, förlorade karaktärsdrag, inte rolig

Fakta:

Stad av Skuggor (org. City of Bones) är den första delen i The Mortal Instruments av Cassandra Clare. Boken är 527 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen. Till serien finns även en prequelserie, två spin-off serier, en grafisk bokserie och en kompanjonbok. Boken finns också som film och håller just nu på att göras till en tv-serie.

Handling:

"Det är sommarlov och Clary Fray har äntligen fått med sig sin bäste vän Simon till klubben hon gillar, Pandemonium. Men det blir allt annat än en vanlig utekväll och Clarys liv får en helt ny vändning. Clary blir vittne till hur tre ungdomar med märkliga tatueringar dödar en kille inne på klubben. Kroppen försvinner utan minsta blodspår och det är uppenbart att det bara är Clary som kan se mördarna. Nästa dag dyker en av mördarna, Jace, upp på samma fik som Clary och Simon. Den kvällen försvinner Clarys mamma spårlöst..."

Recension:

Stad av Skuggor är en fantasifull och actionpackad urban fantasy-bok. Cassandra Clare är en fantastisk författare och boken är välskriven och har ett genomtänkt språk. Personligen stör jag mig på att karaktärerna är lite stereotypiska och för felfria, men samtidigt fastnar jag för dem, finner dem intressanta och vill veta mer. Det är egentligen boken i ett nötskal; stereotypisk men bra.

Vissa delar är lite överdrivna och ibland kan boken känns lite tafatt. Det kan exempelvis bli lite mycket av det goda. Det finns både magiker, varulvar, vampyrer, demoner och annat. Personligen hade jag klarat mig gott och väl med bara skuggjägare och demoner. Det blir mer lättsmält på det viset. Men Clare är som sagt duktig och får det att fungera, trots att det känns lite fånigt ibland.

Själva världsuppbyggnaden är inte särskilt unik och boken kan bli stundtals långsam. Dock håller sig Stad av Skuggor uppe och behåller läsarens intresse. Stad av Skuggor-boken är mycket bättre än filmatriseringen och jag ser fram emot att läsa resten av serien. Är du inte en inbiten urban fantasy-läsare så rekommenderar jag boken starkt.

+ Action, språk, välskriven, intressant
- Överdriven, stereotypisk

Fakta:

Final Call (org. Cellular) är regisserad av David R. Ellis, med bland annat Kim Basinger, Jessica Biel, Chris Evans, Jason Statham, William H. Macy, Richard Burgi, Valerie Cruz och Noah Emmerich i huvudrollerna. Filmen är 89 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2004.

Handling:

"Biologiläraren Jessica Martin ringer i panik till dagdrivaren Ryan och säger att hon har blivit kidnappad under pistolhot. Han förvandlas till hennes livlina trots att han inte har en aning om vem den främmande kvinnan är. Nu är det uppt ill honom att förhindra att kidnapparna för bort hennes barn och rädda henne innan kidnapparna återvänder för att döda henne. Men hon har ingen aning om var hon är och dålig mottagning och svaga mobilbatterier kan få dödliga konsekvenser."

Recension:

Jag såg fram emot att se Final Call eftersom handlingen lät lite som den fantastiska filmen The Call. Dock blev jag mycket besviken. Filmen är inte särskilt genomtänkt eller välgjord utan fungerar mest som ett okej tidsfördriv. Final Call är väldigt orealistisk, har många logiska luckor och är klyschig. Filmen är dessutom förutsägbar, utdragen och långsökt.

Ryan försöker hjälpa den kidnappade Jessica.

Det finns otroligt många kändisar med i filmen men väldigt få gör minnesvärda prestationer. I centrum står Chris Evans som lyckas underhålla lite grann, men sämst är utan tvekan Kim Basinger. Hela hennes kroppsspråk, minspel och tonval känns otroligt falskt och det gör att hela situationen känns oäkta. Som tittare fastnar man inte heller för karaktärerna då de allesammans är stereotypiska och ytliga.

Efter att ha satt ihop en sönderslagen telefon ringer Jessica på måfå.

Jag ger filmen 4/10 för att den är smått underhållande och har sina stunder. Men tyvärr har den alltför många missar för att jag ska uppskatta den mer. Det är en platt actionfilm man ser en gång och glömmer snabbt.

+ Smått underhållande, skådespelare
- Orealistisk, förutsägbar, karaktärer, Kim Basinger

Fakta:

I den första säsongen av Gossip Girl får vi se Blake Lively, Leighton Meester, Penn Badgley, Chace Crawford, Ed Westwick, Kelly Rutherford, Matthew Settle, Taylor Momsen, Jessica Szohr och Connor Paolo i huvudrollerna. Säsongen är 721 minuter lång, består av 18 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2007.

Handling:

"I de lyxigaste kvartenen i New York finns problem under den polerade ytan och intriger hör till vardagen för både ungdomarna och deras föräldrar. Serena van der Woodsen återvänder till New York och får ett kyligt mottagande av sin bästa väninna Blair Waldorf. Vad har hänt när Serena var borta - och varför åkte hon egentligen?"

Recension:

Det tog ovanligt lång tid för mig att komma in i Gossip Girl. Ett tag var jag nära att ge upp, för att jag var så pass uttråkad de första avsnitten. Serien är väldigt ytlig och många av karaktärernas problem är överdramatiserade till bristningsgränsen. Men efter att ha sett några avsnitt lärde jag känna karaktärerna bättre och jag vande mig vid "överklasskänslan", och trots den svaga starten så fastnade jag mer och mer för serien.

Rik flicka blir kär i fattig pojke... hur ska det gå?

I början kändes karaktärerna väldigt platta och stereotypiska, och jag hade inget intresse av dem alls. Men när jag väl kom in i serien så började jag gilla dem allesammans (till och med Chuck). Skådespelarna är duktiga och de ger serien en stor mysighetsfaktor. Även Kristen Bell (Heroes), som inte syns i bild, utgör en bra Gossip Girl. Första säsongen av Gossip Girl har många brister, men samtidigt kan jag inte undgå att gilla den. Trots alla klyschor och karaktärernas irriterande överklassproblem så är det en härlig och intressant serie att följa, och efter ett tag är det svårt att stänga av.

+ Mysig, skådespelare
- Klyschig, ytlig, överdramatiserad

Idag låg två paket i brevlådan. Det ena var egenbeställd medan det andra var en överraskning från 20th Century Fox.

Det jag fick från 20th Century Fox var serien The White Queen från 2013. Den utspelar sig år 1464 och handlar om tre maktfullkomliga kvinnor som gör allt för att erövra kronan. Serien har fått betyget 7,8 på Imdb. STORT tack till 20th Century Fox.

Sedan passade jag också på att beställa från Cdon nu när de firar 16 år. Idag kom en liten del av beställningen, nämligen den första och enda säsongen av Alcatraz från 2012. Trots att jag inte sett något av den så tycker jag att det är synd att den blev nedlagd så snabbt. JJ Abrams som gjort serien har ju även gjort toppserier så som Lost, Alias och Fringe och det känns riktigt långsökt om han skulle ha misslyckats med Alcatraz. Dessutom, om jag känner Abrams rätt, så lär serien vara otroligt mystisk och det vore ju kul att få reda på hur allt ligger till i slutändan... Jaja, jag lär ju få se om den verkligen är så bra som jag hoppas. Den kostade mig 29 kr.

Fakta:

Welcome to the Rileys är en film regisserad av Jake Scott, med bland annat James Gandolfini, Kristen Stewart, Melissa Leo, Eisa Davis och Joe Chrest i huvudrollerna. Filmen är 106 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2010.

Handling:

"Doug och Lois Rileys äktenskap har fullkomligt havererat efter förlusten av deras dotter. Medan Doug finner tröst hos servitrisen Vivian, stänger den samvetstyngda Lois helt ute omvärlden och tynar bort i hemmet. Under en affärsresa till Baton Rouge träffar Doug den unga prostituerade Mallory. Hon påminner om parets dotter och han bestämmer sig för att försöka rädda henne. Då sätter en kedja av händelser igång, som väcker hoppet om försoning och förlåtelse för familjen Riley."

Recension:

Welcome to the Rileys är en bra film men det är svårt att fastna för den. För det första finns ingen musik vilket gör filmen väldigt tystlåten. Sedan är tempot riktigt långsamt och det händer egentligen inte särskilt mycket. Det gör att filmen blir platt och monoton, eftersom Welcome to the Rileys inte laddar upp inför ett stort klimax.

Mallory känner bara till gatulivet och försörjer sig som strippa och prostituerad.

Dock är konceptet intressant och man bryr sig om karaktärerna. James Gandolfini (The Sopranos) presterar bra men den som står i centrum är faktiskt Kristen Stewart (Twilight). Hon gör ett av sitt livs bästa prestationer hittills och visar verkligen vad hon går för. Efter Welcome to the Rileys vill jag definitivt se mer av henne i framtiden.

Lois hjälper Mallory shoppa lite kläder.

Eftersom filmen är så pass tystlåten och stillsam så är det dock ingen film som griper tag i tittaren. Welcome to the Rileys är trevlig och värd att se, men då ska man som tittare vara ute efter ett bra budskap snarare än tempo.

+ Koncept, skådespelare, trevliga stunder
- Musikbrist, långsam, monoton

Idag fick jag hem två egenbeställda paket från Cdon. Totalt innehöll de fem filmer.

Eftersom jag förbokat Mockingjay part 1 på BD valde jag att sälja mina DVD-exemplar av The Hunger Games samt Catching Fire och uppgradera dem till BD.

Sedan köpte jag även barnfilmen Hotel Transylvania, med bland annat Adam Sandler och Selena Gomez. Jag har sett en hel del reklam för uppföljaren som snart har biopremiär, så trots att jag inte hört något om denna valde jag att skaffa hem den. Filmen kostade mig 24 kr och är på BD/3D-BD.

Jag skaffade också hem Love, Rosie på DVD. Det verkar vara en riktigt mysig romantisk komedi med Lily Collins och Sam Claflin. Den kostade mig 117 kr. Och sist men inte minst köpte jag The Lone Ranger på BD, med Johnny Depp, Helena Bonham-Carter och Armie Hammer i huvudrollerna. Den kostade mig 46 kr.

Fakta:

Minority Report är en film regisserad av Steven Spielberg. med bland annat Tom Cruise, Max von Sydow, Steve Harris, Neal McDonough, Colin Farrell och Samantha Morton i huvudrollerna. Filmen är 145 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2002. Filmen baseras på boken av Philip K. Dick.

Handling:

"I ett futuristiskt samhälle blir brottslingar arresterade och dömda innan de begått något brott. Under sex år har Washington D. C. varit befriat från mord tack vare en extrem teknologi som identifierar mördarna. När chefen för den brottsförebyggande enheten själv utpekas i ett framtida mord har han bara 36 timmar på sig att upptäcka vem som gillrat fällan eller själv falla offer för det perfekta system han varit med och skapat."

Recension:

Jag är väldigt besviken på Minority Report. Den lyckades inte alls nå upp till mina förväntningar. Konceptet är läckert och filmen är väldigt annorludna, vilket jag uppskattade. Tekniken är fascinerande och filmen har definitivt sina spännande moments. Men den är alldeles för utdragen. Minority Report hade lätt kunnat kortas ner med en timme utan att det påverkat den essenssiella handlingen. Slutresultatet blev att filmen blev långsam, tråkig och upprepande.

De tre precogs förutser kommande mord.

Minority Report är en sådan film som aldrig riktigt kommer igång. Känslan är rätt monoton och trots att det är intressant så är konceptet också förvirrande. Skådespelarna är helt okej men utmärker sig inte, och jag fastnade inte för någon av karaktärerna. På något sätt känns det som att de, precis som resten av filmen, saknade motivation.

Anderton försöker gömma sig från spindelrobotorna.

Minority Report är en film jag är kluven till. För å ena sidan är den läcker och annorlunda och häftig, men å andra sidan är den både klyschig, utdragen och tråkig. Tyvärr vinner de negativa aspekterna eftersom jag blev så pass uttråkad.

+ Koncept, teknik, smått spännande, unik
- Utdragen, tempo, monoton

Fakta:

Den Röda Pyramiden (org. The Red Pyramid) är den första delen i Kanekrönikan, skriven av Rick Riordan. Boken publiceras av Modernista bokförlag och består av 579 sidor.

Handling:

"Carter och Sadie har inget annat gemensamt än att de har samma föräldrar. Deras pappa, doktor Julius Kane, är en framstående egyptolog, och deras mamma vare n känd arkeolog som dog under mystiska omständigheter när de var små. Men en kväll sammanförs de på British Museum av doktor Kane, som berättar om ett experiment som ska ställa saker till rätta för deras familj. Hans planer slår dock fruktansvärt fel. En explosion frigör en uråldrig ondska - den egyptiska guden Set, som förpassar doktor Kane till glömskan och tvingar barnen att fly för sina liv."

Recension:

Jag är besviken på Den Röda Pyramiden. Jag har inte tidigare läst något av Riordan men har nästan bara hört gott om hans Percy Jackson-serie. Därför tänkte jag att även denna måste vara fantastisk. Och visst märks det att Riordan är en erfaren författare, men för mig är berättelsen enformig, platt och tröttsam. Den Röda Pyramiden blev en sådan bok jag snoozade mig igenom.

Boken växlar mellan två berättarperspektiv; Sadie och Carter. Jag har inte fastnat för dessa karaktärer då jag finner dem larviga och endimensionella. Dessutom tycker jag att det är störande att de avbryter varandra. Trots att ett tydligt mönster finns fördelat för perspektiven är det också svårt att avgöra ur vems synvinkel man läser, eftersom berättarrösterna liknar varandra mycket.

Jag gillar dock konceptet och Riordan är kunnig när det kommer till egyptisk historia. Den Röda Pyramiden är definitivt inte dålig, men eftersom jag inte riktigt fastnade för storyn så är det tveksamt om jag kommer att läsa fortsättningen.

+ Koncept, kunskap
- Enformig, tröttsam, karaktärer

How I Met Your Mother, säsong 7

Solsidan, säsong 3

Det Oändliga Havet

The Normal Heart

Dracula Untold

I Tryggt Förvar

Recexen fortsätter att komma...

Pretty Little Liars, säsong 4

Dagens brevlåda

A Walk Among the Tombstones

Battle Royale

How I Met Your Mother, säsong 8

Stad av Skuggor

Final Call

Gossip Girl, säsong 1

Två nya serier i brevlådan

Welcome to the Rileys

Tre nya filmer och två uppgraderingar

Minority Report

Den Röda Pyramiden