I♥Fantasy

Fakta:

Leon (org. Léon the professional) är en film regisserad av Luc Besson, med bland annat Jean Reno, Gary Oldman, Natalie Portman, Danny Aiello och Peter Appel i huvudrollerna. Filmen är 106 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 1994. Du kan se trailern här.

Handling:

"Leon är den italienska maffians effektivaste mördarmaskin. Han är kall, snabb och orubblig. Ingen känner till hans existens utom några få personer. Mellan uppdragen lever han ett tillbakadraget liv och går knappt ut från sin lägenhet. Stansfield är en korrumperad statstjänsteman. Han är inblandad i narkotikaafärrer och mördar kallblodigt en småhandlares familj - alla tuom den tolvåriga dottern Mathilda. Hon lyckas komma undan genom att knacka på Leons dörr. Leon tvekar länge innan han öppnar, väl medveten om att det kommer att förvändra hans liv."

Recension:

Leon är faktiskt bättre än vad jag förväntat mig. Jag blev förvånad över mysighetsfaktorn som filmen har; jag hade trott att det skulle vara en renodlad actionthriller. Filmens största styrka är skådespelarprestationerna. Natalie Portman (Black Swan) imponerar stort och hon visar att hon är en naturbegåvning. Det är rätt otroligt att hon var så begåvad redan som barn. Gary Oldman (Harry Potter och Fången från Azkaban) är underbar som alltid och Jean Reno (Da Vinci Koden) är cool.

12-åriga Mathilda får hjälp av lönnmördaren Leon.

Manuset är dock en medelmåtta och actionscenerna var inte lika bra som jag förvåntat mig. Musiken är typisk för äldre actionfilmer och Leon är både orealistisk och överdriven. Personligen gillar jag exempelvis Die Hard mer. Men jag uppskattade filmen och tycker att den är lätt underhållande. Den är inte jättebra och jag håller inte med dem som säger att det är ett mästerverk, men den är definitivt sevärd.

+ Mysig, skådespelarprestationer
- Musiken, orealistisk, överdriven

Jag är en av de få som inte har sett någonting alls av den populära serien Gossip Girl. Jag har dock fått den rekommenderad flera gånger och efter många om och men så bestämde jag mig för att skaffa hem några säsonger av den. Är serien det minsta lik Desperate Housewives eller Pretty Little Liars så lär jag ju gilla den.

Jag skaffade alltså hem de fyra första delarna av seriens totalt sex säsonger. Jag köpte dem begagnade från Tradera och de kostade mig 170 kr plus en frakt på 50 kr. Jag ser fram emot att se serien och hoppas att den inte är lika ytlig som den ser ut att vara.

Fakta:

The Other Woman (org. Love and Other Impossible Pursuits) är en film regisserad av Don Roos. I huvudrollerna får vi se bland annat Natalie Portman, Scott Cohen, Lisa Kudrow, Charlie Tahan, Lauren Ambrose och Michael Cristofer. Filmen är 98 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2009.

Handling:

"Den unga juristen Emilia trodde att hon fått precis allt när hon fick ihop det med byråns sexige äldre delägare Jack. Snart är hon gift, gravid och på väg mot det perfekta livet - när hon drabbas av en tragedi som förändrar allt. Men i tunga tider kan ibland oväntade vänskaper uppstå och Emilia befinner sig plötsligt i en situation hon aldrig kunnat förutspå."

Recension:

The Other Woman är en helt okej film men jag hade hoppats på mer. Mina förväntningar var att få se en romantisk feel-goodfilm, men istället är The Other Woman en rätt deprimerande film om en kvinna med stora bekymmer. Filmen som helhet känns rätt platt och småtråkig, och jag fastnade aldrig för karaktärerna utan snarare störde mig på dem.

Emilia är Williams styvmamma.

Skådespelarna är riktigt duktiga och speciellt Portman och Kudrow sticker ut ur mängden, trots att jag inte kunde förmå mig att gilla karaktärerna de spelade. Konceptet är intressant och har potential men det hanteras inte riktigt rätt. Resultatet blir att The Other Woman är en okej och småmysig film, men den har en lite för melankolisk ton för min smak.

+ Skådespelare, koncept, småmysig
- Melankolisk, karaktärer, manus

Idag kom ett överraskningspaket från 20th Century Fox; nämligen innehållande den sjunde och avslutande säsongen av Sons of Anarchy!

Jag gillade inte den första säsongen men sedan den andra delen har jag älskat Sons of Anarchy och nu är den en av mina favoritserier. Det ska bli grymt spännande att se hur allting slutar och jag är väldigt hypad! Sons of Anarchy säsong 7 kommer ut på DVD den 26 februari 2015 och kommer att kosta 349 kr. STORT tack till 20th Century Fox!

Fakta:

Lucy är en film regisserad av Luc Besson, med bland annat Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Min-sik Choi och Amr Waked i huvudrollerna. Filmen är 86 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 26 januari 2015. Du kan se trailern här.

Handling:

"Lucy luras av sin pojkvän att leverera en portfölj, varefter hon tillfångatas och hålls gisslan av den skoningslösa Mr. Jang. Hans kupaner opererar in ett paket i Lucy, laddat med en kraftfull syntetisk substans som hon ska smuggla över gränsen. Paketet läcker och hon utvecklas övernaturliga egenskaper. För att få hjälp kontaktar hon professor Norman, vars forskning om hjärnans potential gör honom överlägsen inom området, och han är den enda personen med förmågan att se vad det här kan leda till. Lucy lagas obönhörligt av sina tidigare kidnappare, men hon börjar vända på situationen och förvandlas till en krigare som utvecklas bortom allt mänskligt förstånd."

Recension:

Lucy börjar starkt men blir rätt snabbt väldigt orealistisk, ologisk och överdriven. Jag fastnade för konceptet men allt för mycket var orimligt och överdimensionerat, vilket förstörde helhetskänslan.

Lucy utvecklar successivt övernaturliga förmågor.

Det första jag störde mig på när jag tittade på Lucy var dock djur- och naturbilderna som dök upp mellan scenerna. Anledningen till att detta var störande var att det kunde vara exempelvis långa scener på träd iblandat i actionscenerna. Filmen lyckas hålla sig spännande ändå, men den hade känts mer välgjord utan de bilderna.

Drogerna förvandlar Lucy från människa till mördarmaskin.

Skådespelarna i filmen är starka, speciellt Johansson (The Avengers). Hon är en jätteduktig skådespelare som passar riktigt bra i rollen som Lucy. Dock kan jag ibland störa mig på Johanssons monotona röst. Lucy ser riktigt häftig ut och många av effekterna är välgjorda och läckra. Dock finns det också vissa effekter som ser rent av löjliga ut.

Lucy märker att hon kan göra vad som helst.

De första tjugo minuterna av filmen är enligt mig bäst. Sedan känns den väldigt påskyndad och klyschig och överdriven. Dessutom gillar jag inte riktigt att den använder sig av falsk kunskap. Filmen försöker lura i tittaren att människan bara använder 10% av sin hjärnkapacitet, vilket är helt fel och retade mig. Men eftersom konceptet är så fascinerande så hölls min intresse ändå filmen ut.

Sakta men säkert närmar sig Lucy en hjärnkapacitet på 100%.

Allt som allt är Lucy en okej sci-fi. Det är en film med riktigt bra underhållningsvärde, men tyvärr blir den alldeles för överdriven för min smak. Skådespelarna är duktiga och förhöjer filmen och de flesta effekterna är häpnadsväckande. Om man inte överanalyserar filmen så tror jag att man kan gilla den riktigt mycket. Jag vill definitivt se den igen.

+ Bra början, skådespelare, koncept, spännande
- Orealistisk, överdriven, påskyndad, ologisk, djur/natur-paralleller, felinformerar

Fakta:

Face/Off är en film regisserad av John Woo, med bland annat John Travolta, Nicolas Cage, Joan Allen, Alessandro Nivola, Gina Gershon och Dominique Swain i huvudrollerna. Filmen, som rekommenderas från 15 år, spelades in 1997 och är 133 minuter lång.

Handling:

"För att hämnas på mordet av sin son, genomgår FBI-agenten Sean Archer en ny typ av kirurgisk operation där han byter ansikte med terroristen Castor Troy för att ta hans identitet. Men när Castor vaknar upp tar han Seans identitet. Sean kastas in i en otrolig mardröm där han inte bara slåss för sitt liv, utan även för sin fru och dotter."

Recension:

Face/Off är en av mina personliga favoriter från 90-talet. Konceptet är otroligt fascinerande och handlingen är fängslande. Bäst är ändå skådespelarna. Travolta (Grease) och Cage (National Treasure) är underbara och deras samspel är väldigt underhållande att se. Båda två är riktigt begåvade skådespelare och passar otroligt bra i sina roller. Även Joan Allen (Death Race) är minnesvärd i filmen.

Agenten Archer byter ansikte med Castor för att infiltrera hans terroristcell.

Dock känns filmen rätt utdragen och monoton ibland och den hade kunnat kortats ner lite för att få en mer kompakt actionfilm. Dessutom är den orealistisk och mycket av det som händer känns inte trovärdigt. Face/Off har också många logiska luckor och många småmissar. Filmen är dessutom förutsägbar och klyschig. Men trots dessa felsteg så håller sig Face/Off både intressant och spännande.

Archers fru är ovetande om att hon bor tillsammans med sin sons mördare.

Jag skulle hemskt gärna vilja se en remake av Face/Off. Med rätt skådespelare tror jag att det skulle kunna överträffa originalet med dagens teknologi. Det mesta jag stör mig på när det kommer till Face/Off är just att den inte är superbra gjord och alla småmissar. Skulle de rättas till skulle det kunna bli en riktig höjdarfilm.

+ Skådespelare, koncept, fängslande, spännande
- Utdragen, orealistisk, logiska luckor, förutsägbar

Fakta:

I den elfte säsongen av NCIS får vi se Mark Harmon, Michael Weatherly, Pauley Perrette, David McCallum, Sean Murray, Brian Dietzen, Rocky Carroll och Emily Wickersham i huvudrollerna. Säsongen är 982 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 15 december 2014.

Handling:

"Specialagenten Jethro Gibbs leder sin elitstyrka ut på farliga vatten för att skydda nationen mot biologiska vapen, sjukhusbombningar och oförutsägbara terrorister. Den sammansvetsade gruppen utsätts för helt nya prövningar när en av deras egna blir tagen som gisslan av en terrorist, och den mystiska återkomsten av en beryktad mördare leder dem till New Orleans."

Recension:

NCIS har länge hållit en hög nivå och speciellt säsong 1 - 6 var riktigt starka. Efter det förlorade serien mycket känsla och har sedan dess inte blivit lika bra igen, men trots det så gillar jag NCIS riktigt mycket. Säsong 11 går väldigt mycket upp och ner i kvalitén. Vissa avsnitt är riktigt bra och fångar tittarens intresse redan vid första scenen, medan andra är sjukt tråkiga och ointressanta. Jag gillade exempelvis inte dubbelavsnitten och New Orleans-spinoffen, medan jag däremot uppskattade när det kom mer personliga fall som involverade huvudpersonerna.

Cote de Pablo tar avsked till serien.

Som de flesta vet valde skådespelerskan Cote de Pablo, som spelat Ziva David i åtta säsonger, att lämna serien och hon syns ytterst lite i denna säsong. Jag saknar Cote de Pablo och tycker att sättet som Ziva försvinner på är opassande. Hennes historia känns inte avslutad och hennes avfärd är påskyndad. I det avsnittet känns varken Ziva eller Tony som sig själva och deras karaktärsdrag ändras totalt. Men lyckligtvis så tycker jag för ovanlighetens skull att Emily Wickersham, som spelar den nya lagkamraten Ellie Bishop, är riktigt tilltalande och ersätter Ziva bra. Hennes karaktär kanske inte är den mest intressanta, men hon känns ny, fräsch och levande. Hon har precis som de andra karaktärerna sina egenheter och jag hoppas att de förstärks i kommande säsonger.

Bishop ansluter sig till teamet.

Skådespelarna i säsongen är som vanligt riktigt bra och det är roligt att få återse det gamla teamet. Michael Weatherly må ha färre humoristiska repliker, men det är ändå han och Pauley Perrette som lyckas underhålla tittaren. Tillsammans med Mark Harmon, David McCallum, Brian Dietzen och Sean Murray bildar de en stark skådespelargrund. Den enda skådespelaren jag inte gillar är Rocky Carroll. Jag tycker att hans prestationer är alldeles för monotona.

NCIS-teamet undersöker en fängelserymning.

Den elfte säsongen av NCIS är varm, nostalgisk och spännande. Dock är säsongen också förutsägbar i den mån att man vet att ingenting allvarligt kommer att hända huvudkaraktärerna. Jag skulle exempelvis vilja se Gibbs i en mer utsatt situation. Han är hjälten som aldrig blir skadad och det börjar bli aningen tröttsamt. Snacka om att jag skulle bli förvånad om någon spöade Gibbs blodig! Även kriminalfallen har tappat mycket av min fascination då de inte är lika varierade längre.

Leroy Jethro Gibbs förlorar någon nära.

Allt som allt är den elfte säsongen av NCIS bra. Det tog ett tag för mig att komma in i serien och den har några riktigt sega och tråkiga avsnitt. Som tur är finns också spännande och underhållande avsnitt som kompenserar för det. Skådespelarna är duktiga och karaktärerna älskvärda. Jag brukar avsky när en ny skådespelare kommer in som huvudkaraktär mitt i en serie, men för en gångs skull uppskattar jag faktiskt Wickershams prestation. Trots en ojämn resa så ser jag fram emot en tolfte säsong.

+ Skådespelare, karaktärsdrag, spännande
- Ojämn kvalité, förutsägbar, ovarierade kriminalfall

Fakta:

Rött Uppror (org. Red Rising) är Pierce Browns debutbok. Den publiceras av Norstedts förlag och består av 388 sidor. Boken har två efterföljare kallade Golden Son (sve. Gyllene Sonen) och Morning Star.

Handling:

"Darrow är Röd, en ung gruvarbetare i en underjordisk koloni på Mars. Hans uppgift är att borra efter helium-3 som är avgörande för att göra planetens yta beboelig för människor. Darrow och de Röda vet att de är mänsklighetens sista hopp. Tills han upptäcker att de lever i en lögn. Mars yta är både beboelig och bebodd. Där lever människorna i en strikt hierarki, de Gyllene styr och frodas i lyx och överflöd. När Darrow förstår att de Röda är förslavade startas ett Rött uppror. Tillsammans med en grupp rebeller lyckas Darrow både byta sin identitet och utseende och bli en Gyllene - med målet att infiltrera Akademin där de kommande ledarna utbildas, för att försöka förstöra systemet inifrån..."

Recension:

Rött Uppror är en sådan bok som nästan bara fått positiva recensioner. På Goodreads läste jag några få negativa, men de flesta verkar älska boken. Själv är mitt tyckte till boken mer neutralt. Jag älskade de första 150 sidorna. Världsuppbyggnaden är fascinerande och jag som läsare fängslades av karaktärerna. Konceptet är otroligt intressant och jag var otroligt taggad över att läsa mer. Dock tog boken sedan en vändning som gjorde att mitt intresse svalnade lite.

För det första blev boken långsam och småtråkig. Det kändes relativt monotont att läsa om alla striderna och läsningen blev tung. Pierce Brown skriver fantastiskt, men använder sig inte av särskilt mycket detaljer och det kunde dessutom bli väldigt förvirrande med alla olika Hus och kolonier.

Rött Uppror är spännande, dramatisk och definitivt värd att läsa, men tyvärr förlorade den mycket av mitt intresse på grund av tempot. Det känns som att Rött Uppror förtjänar så mycket mer då den har grym potential, men samtidigt uppskattade jag den inte lika mycket som jag hoppats på. Jag är dock väldigt nyfiken på fortsättningen och längtar till Gyllene Sonen. För att vara ett debut är Rött Uppror riktigt bra och jag har stor tillit på att Brown kommer att leverera i framtiden.

+ Världsuppbyggnad, koncept, intressant, karaktärer, början
- Långsam, småtråkig, monoton, tung läsning, förvirrande

Fakta:

Endless Love är en film regisserad av Shana Feste, med bland annat Alex Pettyfer, Gabriella Wilde, Bruce Greenwood, Joely Richardson, Robert Patrick och Rhys Wakefield i huvudrollerna. Filmen är 100 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 1 oktober 2014. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av Scott Spencer.

Handling:

"En priviligierad flickas och en karismatisk pojkes åtrå är början på en kärlekshistoria som bara blir mer hänsynslös när deras Jades pappa försöker sära på dem. Trots att klassgränser skiljer dem åt går det inte att förneka eller stoppa deras obestridliga attraktionskraft till varandra."

Recension:

Jag hade kanske inte förväntat mig att Endless Love skulle vara den nya The Notebook, men jag hade definitivt väntat mig att den skulle vara bättre än så här. Filmen är känsloplatt, tråkig och jag fastnade aldrig för karaktärerna. Den är dessutom sliskig och obeskrivligt klyschig. Allt är konventionellt och ingenting är nytt och nytänkande. Endless Love är därför förutsägbar och inte det minsta trovärdig.

Efter att bara ha träffats två gånger vet Jade att hon älskar David.

Vore det första gången man ser ett romantiskt drama skulle Endless Love kanske vara bra, men nu är konceptet och handlingen någonting som jag som tittare har sett alltför många gånger. Jag har svårt för filmer som använder sig av kärlek vid första ögonkastet, men ibland kan det räddas med en stark fortsättning, vilket tyvärr Endless Love inte har.

Hugh gillar inte att Jade förändras för David.

Skådespelarna är dock okej och jag gillar Bruce Greenwood (Deja Vu). Dock är jag inte särskilt förtjust i Gabriella Wildes (Carrie) prestation. Hon är alldeles för monoton och jag kände ingen kemi mellan henne och motspelaren Alex Pettyfer. Resten av skådespelarna är bara där och gör ingenting minnesvärt; varken bra eller dåligt.

Många kyssar blir det mellan David och Jade.

Filmen kan dock ibland vara lite småmysig men alltför ofta irriterade den mig. Eftersom Endless Love är en enda stor vandrande klyschiga är det svårt att fokusera på annat. Känner du för att se en tanklös och kärlekssliskig film så passar Endless Love perfekt, men annars rekommenderar jag dig att hålla dig borta.

+ Bruce Greenwood, mysig
- Klyschig, förutsägbar, insta-kärlek, orealistisk, känsloplatt

I förrgår fick jag ett mejl från Bonnier Carlsen där de undrade om jag ville tävla ut och recensera Stad av fallna änglar av Cassandra Clare när den kommer ut i maj. Jag sade ja till tävlingen men nej till att recensera, eftersom det är länge sedan jag läste serien på engelska och jag minns inte mycket från den så det skulle bli en orättvis recension. Men då svarade underbara Bonnier Carlsen att de gärna skickar de tidigare delarna också till mig. Så dagens brevlåda innehöll Stad av skuggor, Stad av aska och Stad av glas, i inväntan på Stad av fallna änglar.

Jag är väldigt tacksam och trots att jag redan läst böckerna så ska det bli riktigt kul att få läsa dem igen! Eftersom jag inte minns särskilt mycket från dem, lär jag bli lika överraskad trots att det är en omläsning.

Glöm inte att hålla utkik efter tävlingen!

Fakta:

I den sjunde och avslutande säsongen av Sons of Anarchy får vi se Charlie Hunnam, Katey Segal, Mark Boone Junior, Kim Coates, Tommy Flanagan, Theo Rossi, Dayton Callie, Winter Ave Zoli, Jimmy Smits, David Labrava, Drea de Matteo och Annabeth Gish i huvudrollerna. Säsongen, som är 832 minuter lång och består av 13 avsnitt, rekommenderas från 15 år. Den släpptes 26 februari 2015. Du kan se trailern här.

Handling:

"Jax Teller och SAMCRO är ute efter hämnd och gatorna färgas röda av blod när allianser förändras och ödesdigra misstag leder till kaos. Den enda frågan som kvarstår är vem som överlever... och vem som dör."

Recension:

Sons of Anarchy är en serie jag aldrig trott att jag skulle gilla, men som jag nu älskar. Jag var inte förtjust i den första säsongen men sedan den andra har jag avgudat serien. Den har hållit sig stark genom alla avsnitt och jag måste säga att det är en fantastisk serie som jag kommer att sakna väldigt mycket. Sjunde säsongen är även den riktigt bra. Jag älskar alla hemligheter och intriger och det är omöjligt att inte älska alla karaktärerna.

Jax smider planer i fängelset.

Trots allt som hänt, har Gemma förblivit min favoritkaraktär. Hon spelas av den begåvade Katey Segal (Married...with children). Segal visar en helt ny sida i serien, använder sig av sin fulla potential och imponerar stort. Även Hunnam (Pacific Rim), Coates (Last Days Here), Flanagan (Revenge), Rossi (Bad Hurt), Callie (Archer), Zoli (Deserted), Labrava (Street Level), Matteo (Desperate Housewives) och Smits (Dexter) är som vanligt utomordentligt talangfulla och lyckas både roa och skrämma tittaren. Jag hade aldrig trott att jag skulle älska motorcykelknuttar, men både Chibs, Tig, Happy och de andra har fångat mitt hjärta. I sjunde säsongen kommer ytterligare en duktig skådespelare in i bilden, nämligen Annabeth Gish (Pretty Little Liars). Jag har länge beuntrat hennes skådespelarprestationer så det var riktigt kul att få se henne i en betydelsefull roll i Sons. Den enda skådespelaren jag inte gillar i serien är Ryder Londo (Mad Men) som spelar Abel, då hans röst och ansiktsuttryck är alldeles för monotona.

Säsongen bjuder på mycket härlig rå action.

Säsongen bjuder på många överraskningar och är väldigt spännande. Jag älskar de brutala scenerna och actionscenerna, men mellan dem kan säsongen bli lite långsam och utdragen. Själva avslutet, d.v.s. sista avsnittet, gjorde mig rätt besviken och det påminde allt för mycket om Dexters slut. På något sätt känns inte serien färdig. Som helhet är säsongen riktigt bra, men på grund av dessa saker så blev det inte min favoritsäsong (Gillar dem i denna ordning: 3, 2, 6, 5, 7, 4, 1).

Teller är en familj byggd på hemligheter.

Allt som allt är den sjunde säsongen en bra avslutning på en väldigt bra serie. Det har varit en vild, medryckande och underhållande resa som jag är oerhört glad över att fått tagit del av. Sons of Anarchy kommer finnas kvar i minnet långt efteråt och är definitivt en sådan serie som alla borde se.

+ Spännande, karaktärer, skådespelare, tvister, action
- Utdragen, avslutningen

Under den senaste tiden har bokförlaget Modernista släppt många nya, populära YA-böcker och de har sakta men säkert växt till att bli mitt favoritförlag. Nu ska de också släppa böcker så som Det sista emperiet, Röd drottning, Anna och den franska kyssen, Cress, Den röda pyramiden och många fler. Way to go, Modernista!

Idag fick jag ett överraskningspaket av dem. Jag väntar på 8 efterfrågade böcker från dem så jag trodde att det skulle vara en av dem. Istället var det en bok jag inte ens visste att se skulle släppa, nämligen Den Lille Prinsen av Antoine De Saint-Exupéry. Som namnet hintar om så är det en barnbok, men även en älskad klassiker. Den gavs ut första gången 1943 och nu har den alltså blivit nyöversatt.

Den Lille Prinsen ska tydligen innehålla många moraliska frågor och begrundanden och på ett metaforiskt sätt få läsaren att tänka efter. Boken har fått 4,23 / 5,00 på Goodreads och jag ser fram emot att läsa den!

Fakta:

Gamer är regisserad av Mark Neveldine och Brian Taylor, med Gerald Butler, Michael C. Hall, Logan Lerman, Kyra Sedgwick, Amber Valletta, Terry Crews och Alison Lohman, Milo Ventimiglia i huvudrollerna. Filmen är 91 minuter lång, spelades in 2009 och rekommenderas från 15 år.

Handling:

"I en nära framtid kontrollerar spelare dödsdömda fångar i multiplayerspelet Slayers. Överlever gången 30 spel vinner han sin frihet och den morddömde Kable har kommit längre än någon annan. Folket hyllar honom som den nya tidens gladiatorhjälte och utanför den skoningslösa krigszonen väntar hans fru och barn på benådningen. Men Ken Castle, spelets excentriske skapare, har ett dolt motiv och kan inte riskera att Kable når hela vägen fram..."

Recension:

Jag är sjukt besviken på Gamer. Handlingen lät lockande och trots att jag fortfarande anser att grundidén är intressant så är resten av filmen skit. Jag gillar konceptet som likar spelet The Sims och det är kul att känna igen skådespelare så som Ventimiglia (Heroes), Butler (Law Abiding Citizen), Hall (Dexter) och Lerman (The Perks of Being a Wallflower), men där tog de positiva aspekterna slut.

Filmen är i alla fall färgglad...

För det första är kvalitén på själva filmen dålig. Kameran skakar hela tiden, animeringarna är dåliga och det är hela tiden tillagt jobbiga skärmeffekter, som exempelvis myrornas krig. Det är dessutom riktigt hackigt ihopklippt och Gamer växlar scener väldigt snabbt vilket gav mig huvudvärk. Det är jättejobbigt att titta på filmen då bilden facklar och blinkar konstant. Dessutom spelas det mycket störande hårdrocksmusik i bakgrunden.

En riktigt myspysig grabb utan komplexa fetischar... not.

Filmen är en enda oreda och helt planlös. Det känns som att många scener är slumpmässigt utvalda, vilket gör filmen förvirrande. Actionscenerna är dessutom tanklösa och utan poäng. Jag tycker också att filmen var äcklig. Scenerna är filmade på ett sådant sett att porer, svett och annat på människokroppen framhävs. När det är filmat på det sättet är det inte särskilt kul att följa en fet, naken man som kontrollerar en tjej till att ha sex. Inte för att det hade varit kul att se det annars heller, men ni förstår vad jag menar.

Kvinnorna behandlas som spelpjäser istället för människor.

Filmen som helhet är överdriven, jobbig och allmänt fel. Det finns väldigt lite att gilla hos den och det är synd att de talangfulla skådespelarna varit med i en sådan flopp. Koncpetet hade stor potential och det är intressant med själva Sims-idén, men tyvärr utförs det helt fel. Trots att jag köpte filmen för endast 10 kr känns det nu som att jag har blivit lurad på pengarna.

+ Grundidé, skådespelare
- Skakig kamera, dåliga effekter, klippning, musik, förvirrande, planlös, äcklig, överdriven

Idag låg två paket i brevlådan, ett från Modernista och ett från Bonnier Carlsen.

Av Modernista bokförlag fick jag boken Den Röda Pyramiden (org. The Red Pyramid) av Rick Riordan. Det är den första delen i Kanekrönikan. Riordan är mest känd för hans Percy Jackson-serie och är en väldigt omtyckt författare bland ungdomar. Jag har själv inte läst något av honom så det ska bli riktigt roligt att få se vad alla pratat om. Boken har fått 4,04/5,00 på Goodreads.

Av Bonnier Carlsen bokförlag fick jag böckerna Katherineteorin (org. An Abundance of Katherines), av John Green, samt Försoning (org. Redeemed) av P. C. Cast & Kristin Cast. Av John Green har jag tidigare läst The Fault in Our Stars och Paper Towns, och jag ser fram emot att se om Katherineteorin håller sig på samma nivå. Boken har fått 3,75/5,00 på Goodreads. Försoning är den tolfte och avslutande delen i House of Night-serien. Trots att serien successivt blivit sämre efter den femte boken så ser jag fram emot att se hur allting slutar. Boken har fått 3,92/5,00 på Goodreads.

STORT tack till Modernista och Bonnier Carlsen!

Fakta:

A Fish Called Wanda (sve. En Fisk som Heter Wanda) är en film regisserad av Charles Crichton, med bland annat John Cleese, Jamie Lee Curtis, Kevin Kline, Michael Palin och Maria Aitken i huvudrollerna. Filmen är 103 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spealdes in 1988.

Handling:

"Advokaten Archie blir kär och kastar av sig mer än sin tupé för den sexiga tvjugen Wanda - som kan charma skjortan av vem som helst! För att krångla till det ytterligare slösar Wanda redan sin charm på sin medbrottsling Otto, en korkad, intellektuell psykopat som tror att London Underground är en politisk rörelse."

Recension:

A Fish Called Wanda är en populär film från 80-talet och det är lätt att förstå varför, för det finns mycket att gilla. Dock är jag personligen inte särskilt förtjust i äldre filmer då de, precis som A Fish Called Wanda, saknar mycket personlighet. Handlingen är rätt svag, filmen saknar logik och det är en annan typ av humor än den vi är vana med idag. Därför kunde den emellanåt kännas rätt platt.

Otto försöker få fram information från Ken.

Men trots det var filmen stundtals underhållande. John Cleese (Fawlty Towers) är den som bjuder på sig själv mest och han är inte rädd för att visa sin charm. Han lyckades faktiskt få mig att skratta några gånger, tack vare hans kroppsspråk och minspel. Även Jamie Lee Curtis (Freaky Friday) och Michael Palin (Monty Pythons Meningen med Livet) presterar bra.

Domaren Archie blir involverad med vittnet Wanda.

Filmen har några scener man sent kommer att glömma men som helhet är A Fish Called Wanda rätt överskattad. Skådespelarna är duktiga och filmen har sin charm, men humorn har förändrats med tidern och mycket av det som var humoristiskt tidigare är inte längre roligt. Allt som allt är filmen sevärd, men ingen höjdare.

+ Underhållande, skådespelare
- Svag handling, ologisk, torr humor, platt

Jag blev chockad när jag märkte att igår var sista dagen i februari! Hade månaden varit några dagar längre skulle jag hunnit med att skriva både en till serierecension och två till bokrecensioner, men de blir framflyttade till mars månadsrapport i stället.

Som vanligt gör jag en sammanfattning över de recensioner jag publicerat under månaden och jag listar även hyllans tillskott. Det är bara att klicka på bildlänkarna för att komma till recensionerna. Bildlänkarna står i betygsordning, och som alltid finns alla mina recensioner att hitta i menyn.

----------

Publicerade bokrecensioner (4 stycken):

Publicerade filmrecensioner (17 stycken):

Publicerade serierecensioner (6 stycken):

----------

Nytt i bokhyllan (11 stycken):

Katitz, av Katarina Taikon - recex
Den Dag Jag Blir Fri, av Lawen Mohtadi - recex
Korpmåne, av Therese Henriksson - recex
Cirkeln, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - recex
Stad av Skuggor, av Cassandra Clare - recex
Stad av Aska, av Cassandra Clare - recex
Stad av Glas, av Cassandra Clare - recex
Den Lille Prinsen, av Antoine de Saint-Exupéry - recex
Den Röda Pyramiden, av Rick Riordan - recex
Katherineteorin, av John Green - recex
Försoning, av P. C. Cast & Kristin Cast - recex

Nytt i filmhyllan (9 stycken):

Gone Girl - recex
The Normal Heart
The Selfish Giant
Lucy
If I Stay
Endless Love
Matrix Reloaded
Matrix Revolution
Charlies Änglar

Nytt i seriehyllan (8 stycken):

Game of Thrones säsong 4
Chicago Fire säsong 1
The Big C säsong 1
Gossip Girl säsong 1
Gossip Girl säsong 2
Gossip Girl säsong 3
Gossip Girl säsong 4
Sons of Anarchy säsong 7 - recex

Fakta:

Den Lille Prinsen (org. Le Petit Prince) är en barnboksklassiker skriven av Antoine de Saint-Exupéry. Boken är 94 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.

Handling:

"Mitt ute i Saharaöknen, där en pilot tvingats nödlanda sitt flygplan, dyker en liten prins upp från ingenstans. Det tar lite tid för dem att förstå varandra. Men så kommer också den lille prinsen från en annan planet, där hans ros väntar på honom. En dag reste han hemifrån, efter smärre osämja med rosen, för att hitta nya vänner och lära sig saker. Det var så han mötta människan, som förbryllar honom. Varför värderar hon så gärna sin tillvaro med hjälp av siffror? Eller dömer efter utseende, när den sanna skönheten ju inte går att se med ögonen? Det är några av de frågor som begrundas medan flygaren och prinsen "tämjer" varandra, vilket enligt den lille prinsen är svaret på kärlekens mysterium."

Recension:

Den Lille Prinsen är en mysig, söt och välskriven barnbok med flera bra budskap. Den förmedlar till läsaren att det finns konsekvenser av trångsynthet, att empirisk kunskap är minst lika mycket värd som det vi lär oss genom böcker och att relationer med andra människor ger oss ett visst ansvar. Den Lille Prinsen är en perfekt bok för högläsning.

En stor del av bokens charm är att den är ologisk, oskyldig och nyckfull. Prinsen är en av de renaste karaktärerna jag läst om och bokens koncept är väldigt intressant och annorlunda. Dock var läsningen inte särskilt underhållande eller spännande för mig som vuxen och jag kan inte direkt påstå att det är en bladvändare.

Allt som allt så är Den Lille Prinsen bra och jag rekommenderar den till föräldrar som brukar läsa för sina barn. För äldre kan boken dock kännas händelselös och trots att det är en klassiker så är det en bok man läser en gång och sedan har dammandes på hyllan.

+ Mysig, söt, bra budskap, bra för högläsning
- Händelselös och ologisk för vuxna

Idag fick jag en film som jag beställd från HomeEnter.

Och det är Dracula Untold, som släpptes idag. Filmen kostade mig 207 kr inklusive frakt. Jag är mycket taggad att se denna då det båda är många bra skådespelare med i plus att handlingen verkar so fetch!

Fakta:

Wild Target är en actionkomedi regisserad av Jonathan Lynn, med bland annat Bill Nighy, Emily Blunt, Rupert Grint och Martin Freeman i huvudrollerna. Filmen är 94 mintuer lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2010.

Handling:

"Jack Maynard är en kallblodig yrkesmördare med ett sista uppdrag. Rose är en skicklig konsttjuv som retat upp fel man. Ett ödesdigert misstag för dem samman och plötsligt befinner de sig på flykt från både polisen och maffian. I ett sista desperat försök att komma undan sätter de en plan i verket, som kommer att göra dem rika för livet om de lyckas. Men ett enda felsteg innebär döden!"

Recension:

Jag blev glatt förvånad av Wild Target. För att vara en actionkomedi så lyckas den bra. Filmen är underhållande och fick mig att skratta och trots att den är orealistisk, klyschig och överdriven så håller den sig relativt stark.

Lönnmördaren Jack blir kär i tjuven Rose som är jagad av maffian.

Skådespelarna är det som bygger upp filmens grund. Emily Blunt (Edge of Tomorrow), Bill Nighy (Pirates of the Caribbean) och Rupert Grint (Harry Potter) bildar en ovanligt roande trio. De samarbetar väldigt bra och samspelet mellan deras olika karaktärer är väldigt glädjande att se. Jag gillar att karaktärerna har så skilda personligheter och tjuven Rose, pedantiska lönnmördaren Jack och aningslösa Tony lyckas tillsammans göra filmen sevärd. Även Morgan Freeman (The Hobbit) gör en missvärd prestation trots att han inte är en lika inbiten del i teamet.

Oskyldiga Tony är inte van vid att hantera pistoler.

Handlingen i sig är kanske ingenting att hurra över men just tack vare skådespelarna och deras levande karaktärer blir filmen ändå riktigt bra. Det är en trevlig och underhållande komedi som jag kan tänka mig att se igen.

+ Underhållande, bra skådespelare, roande karaktärer
- Klyschig

Idag låg två paket i brevlådan när jag kom hem. Ett var egenbeställt från Cdon och det andra var från bokförlaget Berghs.

Boken jag fick av Berghs var Fangirl skriven av Rainbow Rowell. Jag har tidigare läst - och uppskattat - Rowells bok Eleanor & Park, så jag ser fram emot att få läsa mer av henne. Jag gillar hennes skrivteknik och känslan jag som läsare får av hennes ord, så det ska bli kul att få ta del av mer. STORT tack till Berghs.

Det jag köpte från Cdon var filmen A Walk Among the Tombstones med fantastiska Liam Neeson i huvudrollen. Jag är som sagt ett stort fan av Neeson och har gillat nästan alla hans filmer, så är grymt taggad över att se denna! STORT tack till mig själv!

Leon

Ny serie införskaffad

The Other Woman

Stort tack, 20th Century Fox!

Lucy

Face/Off

NCIS, säsong 11

Rött Uppror

Endless Love

Tre nya böcker från Bonnier

Sons of Anarchy, säsong 7

Tack, Modernista!

Gamer

Tack, Modernista & Bonnier Carlsen!

A Fish Called Wanda

Månadssammanfattning: Februari 2015

Den Lille Prinsen

Ny film

Wild Target

Tack Berghs och mig själv!